Familjevillan

Godmorgon! Under gårdagens frukost fick jag lov att slänga ihop några scones. Hade två små ynka brödbitar kvar i skafferiet som ungarna delade på, dom är inte så förtjusta i nybakat bröd konstigt nog? Jag hade en färdig blandning från affären som jag egentligen tänkte ha till en pizzadeg. Man tillsätter bara vatten och blandar ihop. Tjopp så har man deg till ett par snabba scones eller en pizzadeg. Gillar när saker går snabbt!

Efter frukosten skulle vi dra till stan för att välja ut en snuttis, det blev en söt liten räv till nykomlingen! MEN innan vi kom iväg till stan så tappade jag det heelt alltså. Elliot har kommit in i en period där han testar oss in i det sista. Han gråter så fort han inte får som han vill och ofta så kan jag bara stänga av och strunta i det. För jag vet ju varför han gör det och att det går över snabbast om han inte får något gehör. Men så trött och matt som jag är just nu så kom jag inte långt med mitt lilla tålamod. Vi skulle som sagt till stan för att ha en trevlig liten utflykt tillsammans, jag började packa fram vagnen ut förrådet för att lägga in i bilen. Då bröt helvetet ut. Han skulle sitta i den där jäkla vagnen och ville inte förstå att den skulle packas in i bilen för att han SEDAN skulle få åka vagnen på stan. Så han satte igång med sitt jobbiga skrik och grin som om hela världen håller på att rasa, och han gav sig aldrig. Svetten rann överallt, försökte packa ner allt som skulle med och få med alla sopor ut till bilen. Barnen stod ute på bron och Elliot stod fortfarande och gapade, då tappade jag det och tog fram min mans röst. Haha. När jag väl blir skiiitarg (har hänt två gånger under Mollys uppväxt) så tar jag i så jag håller på att spricka och jag låter som en karl, hahah, Jag kan inte låta bli att skratta när jag skriver detta för grannarna lär ju ha funderat, om dom hörde. Var dom hemma så hörde dom garanterat. jag smällde i dörren hårt som fasen och skrek ”HÅLL TYYYYST!!!” så högt så att både Molly och Elliot höll på att ramla ner från trappen. Skrek ut precis vad jag kände så högt så att jag nästan tappade rösten. Hjälpte det? Nej. Elliot blev ju såklart livrädd och började skrika ännu mer. Vi satte oss i bilen, jag satt och skämdes medan jag körde och båda barnen satt där bak och snyftade så tyst dom bara kunde. När vi kom fram till stan så plockade jag först ut Molly och pratade med henne. Var inte alls meningen att göra henne livrädd och ledsen för hon hade absolut inte gjort någonting. Hon förstod och vi kramades. Sedan tog jag ut Elliot och vi pratade igenom vad som hade hänt. Att jag inte orkar med precis allt tjafs som blir och att man inte kan gråta över allt som man inte får. Han sa förlåt och vi kramades. SEN började våran mysiga dag!

Efter stan åkte vi hem och åt lunch sedan åkte vi till byns badplats. Var supermysigt! Är så nöjd att jag orkade ta mig ut med barnen för att njuta av sommardagen som var. Det var supervarmt i vattnet så till och med jag badade. Vi åt mellis på stranden i skuggan och bara njöt innan det var dags att åka hem och göra pannkakor.

Jag undrar dock nu om detta kan ha blivit ett slags ”trauma” för Elliot, haha. Lite överdrivet kanske. Men redan när han och Molly satt i soffan i morse och kollade på så sa han fort som attan när jag kom upp att han inte gråter. ”Inte gråta helle mamma”. Sedan igen vid frukosten ”Mamma, jag inte gråta nu helle”. Det skär lite i hjärtat varje gång men någonting verkar ju ha gått in? Att det är förbannad jobbigt när det ska gråtas över allt.

Som tur är så känner jag mig så pass säker i min roll som mamma att jag inte har så mycket ångest för att ha tappat det. Jag VET att man gör det och jag vet att jag kommer att göra det flera gånger. Herregud, jag är bara en människa. Just nu en väldigt gravid sådan som inte orkar många knop om dagen.  Ibland tänker jag tillbaka på hur vi hade det under Mollys trots, fy satan vad vi kämpade vissa dagar. Så jag vet med säkerhet att det blir bättre!