Familjen Annorlunda

Så, nu har det gått en sjuk vecka, och jag känner att det är tillräckligt, nu är det nya vindar som blåser i det här huset, nämligen FRISKA:)

Jag har inte tid med något annat, och inte lust heller. Någon frågade var pappan var i allt det här, och om han hjälper till något, och svaret på det är, kanske inte helt förvånande: Nej. Inte med det heller;)

Han var här på umgänge i torsdags, sina tre och en halv timme varannan vecka, men det är det. Jag låg som en manglad räv i en fåtölj och läste näringslära med lurar i öronen, och hade helt glömt bort vad det var för dag, det är inte som att det är viktigt för mig direkt;) när han dök upp. Eftersom ungarna var sjuka fick de vackert lov att vara kvar här, och först gick det ju rätt bra, när de gick på promenad med Doris. Min irritationsnivå var på Låg. Sen ökade den successivt för att till sist vara på Hög. Jag upphör aldrig att förvånas över hur saker som tidigare suttit i ryggmärgen plötsligt försvinner, och möts med total häpnad, som att man aldrig hört talas om det förr. Märkligt. Kan det bli så om man kör en omprogramering på hårddisken kanske? Man tycker ju att vissa saker borde sparas i internminnet;) Nån bugg? Virus? Härdsmälta;)?

Men någon hjälp att vänta från det hållet finns alltså aldrig. Och nej, jag skulle inte be om det heller, för han är en människa jag inte känner överhuvudtaget, och vem vill ha hjälp av totala främlingar? Som beter sig som att de hatar en…

Nog skulle det vara otroligt skönt att bara kunna lämna över allt ansvar, men nu är det inte så. Det är väldigt länge sen jag insåg att jag är ensam i allt, och det tog tid att verkligen acceptera det, ni vet att jag har pratat om Bobby Ewing-känslan; att en dag skulle jag vakna och allt bara varit en väldigt intensiv och levande dröm;) Det kan ju liksom inte vara så att en förälder bara säger upp sig.  Men så plötsligt en dag så inser man att jahaja, ja just det ja, det är me myself and I  nu ju, och nio ungar ;) man kunde visst säga upp sig, och så är det inget mer med det. Konstigt, men jaja. Och att inte längre hoppas på någon hjälp gör att man inte heller blir besviken. Jag är anpassningsbar, och det är bara till att gilla läget.

Jag kan själv:)

Men ensam är inte stark, och jag blir precis lika rörd varenda gång som Helena skickar mig trisslotter ♥

Tusen tack, Helena, du är underbar! Vi känner inte varandra men jag lovar dig att kickar storvinsten in så ska vi fira tillsammans du och jag ♥

Idag har jag städat, röjt här och var och plockat. Plockat, plockat, plockat. Diskat, dammsugit, tvättat, hängt tvätt. Handlat. Lagat mat.Gått på promenad med Doris. Servat de sjuklingar som inte får vara i köket. Pluggat.

Tja, lite så;) Jag åkte ensam och handlade, lite magisk egentid där på Citygross, hihi. När jag åker helt själv så inser jag hur mycket jag pratar för mig själv om dagarna;) Jag för en konstant dialog med mig själv, och inte tyst utan högt. Som en helt vanlig papegoja. Eller knäppgök;) Det går ju an om man har lurarna i öronen för då tror folk att man pratar i telefon, men det har jag sällan om jag inte just snackar i telefonen. Ungarna skickar ett sms, som jag ska svara på och då kommenterar jag det de skrivit medan jag svarar….;) Jag frågar mig själv vart sjutton de gjort av de salta kexen, och går runt och muttrar tills jag hittar hyllan, och när jag inser att den sort jag tänkte på inte finns, så måste jag välja en ny – under en liten diskussion med mig själv om vilken som kan passa? Jag funderar högt på om fyra 1,5 liters mjölk räcker eftersom vi nog hade 3,5 liter hemma väl? Och hade vi smör?? Ja det hade vi nog. Eller? Vid köttdisken är det ofta samma mening dessutom: – Kanske skulle jag göra en såndär …eller nä, den är tråkig.. Och så en pust vid falukorven över hur trist det är med korv;) Vid frysdiskarna måste jag alltid fråga mig själv om vilken av kycklingarna som är skitkass och vilken det är som är fin? Kronfågel har varit aptråkiga länge nu, men nån annan svensk har varit bättre., vilken? Och vart är de stora förpackningarna? Va? Inte räcker ju den lilla… och ska jag köpa frusna hallon eller hade vi det? Äh, det går alltid åt. Och just ja, Doris ska ha sådana där tuggpinnar, och då måste ju katterna få sina godbitar åxå.

Och så klassikern, som alltid, alltid sägs när jag går mot ställningen där scannern ska sättas tillbaka :

– Det känns som att jag har glömt något? Hm…?

Om någon skulle ta rygg på mig i affären så skulle de får höra ungefär det här:)

SÄG att ni gör likadant??

Jag har iaf slutat vagga kundvagnen fram och tillbaka, alltid något:) och jag kan lämna den åxå, behöver inte dra den med mig överallt, så den inte blir ledsen om den inte ser mig;)

Nä, jag är inte helt normal, det är nog bara så:)

Hemma sen så var det laga mat, äta och röja, innan jag duschade och gjorde klart mina plugguppgifter i journalistiken, de som hade deadline idag, och så kollade jag igenom Hälsocoachuppgifterna. Jag har en kvar, och några sidor att läsa, som jag gör i morgon.

Jag åker till skolan på onsdag, och ser fram emot det. Vi ska göra ett studiebesök på Väddö gårdsmejeri, det låter spännande, och så massa annat såklart. Ett eget rum med en dörr att stänga om sig, och ingen som kräver min uppmärksamhet…alltså, det är så nära total avkoppling man kan komma:) Att dagarna är fullspäckade är bara roligt, för det är ju helt självvalt och intressant.

Jag ska komma ihåg att boka massage i morgon åxå, de som studerar till Hälsopedagoger lär sig massage och det får vi som kommer utnyttja till en väldigt låg peng:) Jag har så förbannat ont i ryggen efter att ha legat still i flera dagar, nån härlig låsning där bak i bröstryggen, plus att jag varit stel i nacken länge nu. Kanske kan de lösa upp det.

Nu ska jag sjukanmäla lite ungar, det är möjligtvis Corrinda som går till skolan i morgon, övriga blir hemma. Vi tar en, eller två extra dagar hemma beroende på hur det utvecklar sig, även om de flesta skulle kunna gå tillbaka, så bestämmer jag enväldigt att vi avvaktar:)

Natti natti :)