Jag funderar på väldigt mycket om man ska var ärlig:)
På viktiga och oviktiga saker. Som om jag borde rensa hallen på sommarkläder i dag eller nästa vecka? Eller om jag pallar att gå till gymmet i kväll och sånt där.
Sen funderar jag massor på att skriva.
Inte jättekonstigt eftersom jag går två skrivkurser nu:) I båda ska vi påbörja en historia till våren. Det är själva slutexamen, och det ska antingen vara början på en hel roman, eller en novell. Den ena ska ju vara fantasy och där har jag lite svårare att fundera, för det är ju en värld jag inte direkt har full koll på:)
Den andra ska då vara vad som helst. Jag har en trolig story som jag nog bygger vidare på.
Men, sen sa en av våra lärare något som jag inte kan släppa. Hon debuterade som författare vid 52 års ålder, och det känns ju bra för mig som snart hamnar där:) Då med en bok hon skrivit om sin mamma som drabbades av alzheimer. Hon har sen dess skrivit fler böcker, med helt andra historier.
Men hon sa att man ska gräva där man står. Att en sån story som den om hennes mamma, en sån som bara kommer till en vare sig man vill eller inte, en sån som är helt äkta, den ska man skriva. Man måste skriva den. Det är snudd på lag på det:)
Okey. Ni vet vart jag vill komma nu antar jag.
För ett tag sen snackar jag med en kille, som inte visste något om mig, men vi pratade om att skriva. Han har jobbat många år med det, som journalist bland annat. Han höll nu på att skriva en bok och vi snackade lite om det. Så återkom han efter någon dag och berättade att han nu läst min blogg, och kollat på tv, (anar att det var Malou han menade) och han sa då att Där har du ju din historia. Skriv den för sjutton!
Samtidigt förstod han att det var jobbigt att grotta runt i det gamla. Men erbjöd sig på stående fot att vara mitt bollplank:)
Så ja, jag måste skriva den nu. Det är så va? Ni har sagt det länge, nu kommer annat folk och säger samma.
Ni vet mer än de flesta hur det varit. De av er som är begåvade med att kunna läsa mellan raderna vet ännu mer. Jag brukar säga att det inte finns något mellan mina rader, och det är så, men i just detta så finns det undantag. Det är så mycket jag inte har kunnat skriva om just då, för min egen eller andras skull. Men som ändå liksom varit tvunget att få sägas, om än i microtermer:)
Men OM jag nu ska ge mig på att skriva om det jävligaste jag någonsin varit med om i mitt liv, kan ni ge mig några råd?
Jag vill inte att det ska bli en offerkoftavarning, för hur många av er, (mest kanske folk som inte läser här men som bildat sig en uppfattning om mig av enstaka inlägg) som än tror att jag är bitter, så är det inte så.
För mig är bitter bara ett nedsättande ord som folk slänger sig med när de vill säga nåt taskigt. Aldrig att man tar till det ordet om man vill trösta till exempel;)
Vidare då, ska jag börja ”från the very beginning” med hur vi träffades som små tonåringar, valde att bilda den stora familjen och hur vi på allvar var en väldigt lycklig och extremt välfungerande familj, eller pang på dagen när allt ändrades?
Ska jag skriva fiktivt ? Alltså om ”Tommy och Gina” istället för mig? På så vis kommer jag undan all ärekränkning;)
Å andra sidan, jag har inte gjort nåt fel, och står upp för mig själv. Jag lär knappast hamna i fängelse iaf, det finns ju liksom ingen annan som vill ta hand om barnen..
Ska jag kanske bara ha min egen story som grund och sen spä på med lite hittepå? Det känns dock lite falskt.
Och ska jag skriva den som skolprojekt? Pallar jag att ex antal okända kursare är där och petar i den? Det kanske rent av är bra?
Och den största frågan av dem alla – hur lång? Jag känner ju att det är både Bibeln-och-Koranen-hopslagna-varning;)
Jamen det är många frågor:) Ni får supergärna hjälpa mig här! Jag lovar att ni kommer stå med i både dedikation och ”tacksnack” :)
Vet ni då, en gäng i tidernas begynnelse så skrev jag pappersdagbok ibland. Och ibland hittar man ju sånt här hemma som man liksom bara hoppas att ingen unge får tag i nån gång;) Jag kan väl kanske inte säga att jag är stolt över allt jag satt på pränt, och sånt man skrev som femtonåring är ju aningens högtravande och samtidigt barnsligt deluxe;)
I den där dagboken så står det att jag en gång i framtiden komma skriva en bok om oss. Och den skulle komma att innehålla drama och passion… och jag vet att han okeyade det den gången då för trettio år sen så det måste ju innebära att detta var predestinerat, right;)
Att ge sitt godkännade ”in blanco” räknas det med, jag är helt övertygad. Alltså, ingen risk för ärekränkningsanmälning;)
Nä, nu har jag skolkat från Madame Bovary länge nog, den ska läsas, men är inte speciellt kul:/
Bäst att klä på sig och hämta Jamie i stället :)
Hörs snart:)
Självbiografi – SKRIV bara du som skriver så bra! Lite förflutet och sen när skiten började och hur du ändå lyckats så fantastiskt bra som mamma. Kolla med barnen och om det är ok – skriv! Han kommer alltid vara deras pappa men förebilden är du!
Tycker du ska skriva om allt :). Tror att har man något att berätta ska man göra det om man vill :).
Fortsätt att skriva, det är bra :) Det hjälper mycket.
Jag var i en liknande situation som du ungefär samtidigt. Sen råkade jag, via Mirkas blogg, hamna på din. Där skrev du om det som jag gick igenom. Om en man som förvandlades till en främling, som gjorde slut med sin familj(mer eller mindre) och skaffade en ny familj. Jag läste som i trans, till sent på nätterna, jag varken åt eller sov. Barnen svalt och frös. (skämt) Din bok behöver skrivas. Det du har berättat på din blogg ger andra i liknande situationer hopp om att det går att ta sej över något så svårt och hemskt, ja omöjligt egentligen. Dina barn har en fantastisk mamma och en engagerad familj, dom kommer inte att ta skada av ditt skrivande. Så skriv Carola, blogg eller bok eller vad som helst, du vet inte hur många du redan har hjälpt. Och tack.
Åh ?jag ogillar att du gått igenom elände men att jag på något vis kunde vara till hjälp gör mig varm om hjärtat❤️
Tack
Skriv, bara skriv, för det är något som du verkligen kan! Jag väntar ivrigt och tycker bara det är sköönt om du skulle bli rik på en viss persons ”bekostnad”. P.s. jag gillar korta kapitel?.
Martina Haag skrev en roman som utgick ifrån henne själv och smällen med exmannen men fortfarande en roman. Ebba- Witt gjorde detsamma. Jag tycker du ska skriva utifrån dig Carola av det skälet att du är så grym på att vara dig själv rakt in i kaklet. Kör, skriv???
Problemet kan ju vara att ovanstående personer är kända personer och många har velat läsa böckerna av den anledningen. Carola är ju inte en känd person i den bemärkelsen och frågan är hur många som egentligen är intresserade. Historien är givetvis gripande för de inblandade men dessvärre inte så unik. Att folk är otrogna och lämnar händer dagligen.
Men hoppsan, vet du hur ett författarskap inleds. Jo med att ngt skrivs och publiceras av ngt förlag. Vem som sen är intresserad visar sig??
Är du beredd på att du kan få slaskhinken över dig så att vissa för dig inte smickrande saker kommer fram så varsågod. Det finns alltid två sidor av samma mynt och du inte själv har insikt över vad du har bidragit till att ert förhållande kraschade så har du nog en del att lära.
Haha men allvarligt nu så finns inget i den slaskhinken som inte jag redan berättat.
Jag har full insikt om Min del och det är fortfarande hans otrohet som sabbade allt.
Jag har redan manglats i tingsrätten alla sk fel jag skulle ha gjort, och det ENDA han har att komma med är att vi vuxit ifrån varandra… det skulle vara anledningen. Den köper jag rakt av, för så kan det bli, men hur otrohet och elakhet kan vara mitt fel det går jag inte med på.
Felen var då att jag bloggade. Och att jag visade en bild på Jamie i kalsonger, och att jag liksom inte brydde mig om honom.. vilket jag gjorde men han ville inte ha den omsorgen eftersom han var… tadaaaa otrogen ;)
Finns offentligt material för vem som helst att ta del av. Så slaskhinken var tom från början ;)
Självklart ska du skriva boken. För ca 30 (!!) år sedan råkade jag ut för ungefär samma sak som du , med skillnaden att jag ”bara” har 3 barn. Jag skrev ”en bok” bara för mig själv och det var verkligen terapi. Mycket tårar blev det , men en skön känsla ändå. Jag lovar att köpa boken , både till mig själv och som present till några andra.
Första kapitlet tycker jag ska vara sekunderna efter han lämnade och det som följde. Resten av boken bör vara det som kommer till dig.
Och skriv din bok! Och lämna ut den om du vill. Men hur du än väljer så blir det ju _din bok_.
Kram!
Jag tycker du ska börja ungefär där han gick. Under bokens gång glimtar och ögonblick från tidigare. Från förr. Jag skulle nog inte skriva fiktivt, eller han, henne utan skriva i jag-form, men förstås ge alla Ändra namn. Någon föreslog andra-namnet. Så kan du göra. Någon trilogi tror jag inte på. Bättre en bok som fängslar. Lycka till.
En triologi är väl en bra ide’ från början, sen när du började ana och sist, så blev det
Mest för att jag brukar fastna i såna böcker: hoppa i tiden. Börja med sveket i 1:a kapitlet, spola tillbaka till när ni träffades. Hitta nåt som är likt som det är nu och hoppa hela vägen fram till nutid osv…
Vad säger du om en triologi? Första boken om er lyckliga tid, andra boken om sveket och tiden alldeles före och efter och tredje boken om tiden efter, Hur du tog dig i genom det.
Vi lever bara en gång och jag är säker på att du vet vad som blir bäst. Men jag tror verkligen att du skulle kunna hjälpa andra i liknande situationer och dig själv med. Om du sen väljer att lägga den i byrolådan ett tag eller för alltid så har du ju ändå skrivit den. All form av terapi är bra tror jag. Jag kommer i alla fall köpa den så fort den kommer ut. Eller alla tre ; ) stora kramar Tess W
Skriv! Dels för att det är läkande för dig själv och dels för att det är så otroligt skönt att få läsa att ngn annan gått igenom samma sak som en själv…för vi är många.
Pronto börja nu ? vill verkligen läsa din bok ska gladeligen köpa den och läsa det är ditt kall i livet kramisar i massor /Jenny
Jag tycker du ska skriva boken ?Du är så duktig i att uttrycka dig i text på din blogg. Jag ser framemot att läsa din bok,
Absolut att du ska skriva den. Dels för att det nog intresserar många och många kan nog finna tröst i din styrka. För stark är du som inte bara tagit dig själv igenom detta utan också hela din familj. Tycker du ska skriva brutalt ärligt, bara undvik att kalla honom för diverse öknamn. ;) Att skriva din egen story som grund och sen spä på med lite hittepå tror jag dock inte är en bra idé. Då kommer många tro att allt är sant, xet kommer garanterat flyga i taket och verkligen skrika ärekränkning. Något han inte borde kunna göra om du skriver den ärligt utifrån ditt perspektiv och hur du arbetat dig igenom krisen. Ser fram emot at få läsa din bok, lycka till! :)
Carola! Jag har alltid tyckt att du är en skrivartalang så det kopplat med din historia kommer att bli kanon! Jag tyckte mycket om Martina Haags roman (fy f*n så ruttna en del personer kan vara!) och jag skulle anamma hennes melodi, dvs fiktiva karaktärer. Använd era andranamn vettja!
När det gäller bokens början så handlar det om att väcka läsarens intresse o lust att läsa vidare. Det gör du bäst genom att skriva ”in medias res”, dvs rätt in i handlingen, och därför tar berättelsen sin början den kvällen som allt kraschar, den kvällen som slutar med att han reser sig upp o går för att aldrig komma tillbaka.
Därefter får vi ta del av hela din historia retrospektivt (med förtäckta namn).
Stort lycka till!
Jag har första meningen till din roman klar…”Där låg de,biljetterna till Thailand. Två stycken,inte en, och med samma boardingkort. Helvetets alla portar öppnade sig och ångesten sköljde över mig i våg efter våg…
Lycka till med romanen( denna historia är alldeles för bra för att bara bli en ynka novell)
Börja skriva om ögonblicket han går och vad som hände/händer sedan. Gör några tillbakablickar i historien. Läste nyligen boken Förlåtelsen av Hanne-Vibeke Holst och gillade verkligen hur historien byggdes upp med tillbaka blickar mm
Jag tycker inte han den där ska diktera dina ord. Samtidigt vet jag inte hur arg han kan bli och riskera er trygghet, kräva att ni säljer huset eller nåt. Var försiktig.
Skriv bara kort inledning, bakgrund liksom.
Sen pang på vad som Hände. Det är väl det du vill skriva om och som kan bli en intressant historia.
Folk gillar ju det spektakulära såå att säga. Hitta inte på nåt, ta sanningen men byt namn.
Rent spontant känner jag att det blir bättre karaktärer.när man väver in förr i tiden i nuet. De karaktärer som man inte bryr sig om är de platta som bara är ond, bara är mormor, bara heter Sofie… etc. Man struntar i om de lever eller dör (jag läser mest mord och blod.. ;) ). Om man ska få en bra rörelse framåt är det dessutom viktigt att berätta hela människan. Martina Haags bok var bra men jag läste ut den snabbare än baksidan på makaronpaketet just för att det inte handlade så mycket om mer än det som hände henne (!) Men som läsare är det intressant att läsa varför också. Vart saker började och vilja tillfälligheter som lett fram till dagens situation. Här kan man ta sig en lite större frihet tycker jag och fylla i de hål som faktiskt är själv. Det blir ju konstigt om någon karaktär i en bok gör en stor konstig grej bara out of the blue som egentligen inte är taget ur luften men om man som berättare inte vet att berätta det tycker jag att man ska för läsandets flyt hitta på det själv.
Jag tycker du ska skriva en bok om ditt liv. Och då starten, när ni träffades, er långa resa tillsammans med alla barnen och sen ta den tunga biten, det värsta som hände dig och slutligen, där du är idag. Sen kanske du kan komma med en uppföljare, när du träffat en ny man och barnen börjar flytta hemifrån och du och han med stort H skapar en framtid tillsammans ;) för snart träffar du honom, det tror jag. Kram och lycka till! Ser fram emot att läsa den!
Har du läst Martina Haags bok
”det är något som inte stämmer”. Om inte, så måste du läsa den. Otroligt spännande bok om otrohet och om att bli lämnad. Skriven i fiktivt format.
Jag har läst den. Lyssande på den och hörde hennes smärta när hon läste. Det är väldigt likt min story på många sätt och vis, och igenkänningen var hög.
Just att hon skev fiktivt fick mig att fundera.
❤️
Hej.
Ta inte det här som negativitet nu (allt som inte är liknande din åsikt är faktiskt inte kritik, klag eller hat. Bara en olik åsikt än din).
Dina barn är inte så gamla, hur tänker du kring deras integritet om du aoutar din nyanserade syn på det hela? Han har och gör givetvis osmakligt mycket fel, men om du väljer att publicera; hur lågt sjunker då du? Det är fortfarande barnens pappa och med tanke på hur öppen du ändå är i bloggen, har de inte rätt att få lite privatliv kvar? Vill de verkligen att deras vänner ska kunna ta del av föräldrarnas smutsiga historia där bara en förälders syn berättas?
Försök verkligen analysera varför du vill göra detta (tro mig, jag av någon förstår betydelsen av att skriva). Är det av publicitet, hämnd, kändisskap, tro att det genererar pengar? Vad vinner dina barn på att deras familjs historia uppdagas? Kom ihåg, det jag skriver är fortfarande inte personlig kritik mot dig utan jag ber dig bara reflektera lite. Jag vill själv skriva min historia men av respekt till mina närmaste, som också blivit drabbade, väljer jag att vänta tills såren inte är färska längre. Du har ändå många andra individer att ta hänsyn till, som fortfarande är barn. Och att skrivs för sin egen skull (och även uppmanas av sina läsare, som helt sonika är nyfikna och inte verkar tänka på konsekvenserna) tycker jag blir tragiskt.
Hela världen behöver inte få veta din historia när det blir på bekostnad av dina barn. Detta är ingen random man, det kommer alltid vara deras pappa.
(Jag tror du kan uppfattas som bitter kring detta för att du ofta slänger till en dänga till honom).
Jag tror absolut du skulle må bra av att skriva för din egen skull, jag tror nämligen du har mycket självrannsakan som behöver göras. Med tanke på hur du bemöter kommentarer som är det minsta emot sin egen åsikt, tror jag inte du är beredd att bli publicerad ännu då det kommer att komma ifrågasättningar och kritik. Tänk verkligen igenom om du kan hantera det, kanske öva här på bloggen på att se att folk som säger emot per automatik inte är dumma i huvudet, nättroll eller avundsjuka. Jag tror också det kan vara bra om du går klart skrivkurserna så du lär dig att bygga upp en beskrivande text. Jag som läser & skriver mycket vet hur viktigt det är.
Jag blir liksom alltid lika förvånad över att det inte framgår att jag inte dissar nån annans åsikt utan bara vidhåller min egen. Så som alla gör i en diskussion.
Jag fattar inte det? VEM lägger sig och ändrar åsikt direkt man får mothugg? Vad är det för åsikt man har då liksom? Jag står för min och hävdar den. Tänk samma diskussion irl , man vidhåller sin sak och argumenterar för den. Sen lyssnar man såklart på andra men ändrar sig sällan:)
Nog om det.
Mina barns känslor..ja, de vet ju redan allt så de har inget emot det. Jag anser dessutom att det beslutet är enbart mitt och oavsett vilken anledning jag har är det ändå bara mitt.
Ska man ta hänsyn till saker som random folk kan tro skadar nån annan så blir det inte mycket gjort här i världen :)
Jag väger såklart in allt, mest av allt barnen.
Och såren är ju långt ifrån färska nu, i februari är det fem år sen.
Så hur länge bör man vänta menar du?
Sen undrar jag lite mer:)
Vad ska jag självrannsaka? Vad har jag gjort fel tycker du?
Och vad är det för fel på mina beskrivande texter?
Bara frågor, ingen kritik, men jag undrar verkligen! ?Det som vissa anser så bra dissas av andra, vad stöder du dig på?
Har du några regler att luta dig mot som jag missat så hit Me!! Annars är det kanske en smaksak?
Jag tar inget du skriver son kritik.
Jag håller däremot inte med om många ord:)
Nu tror jag att du trots det missförstod en del ändå, så here we go:
Jag säger absolut inte att man ska ändra åsikt, kappvändare är det värsta folkslaget enligt mig. Och här får jag också in en del av den självrannsakan jag menar; om du läser igenom dina svar på ett flertal kommentarer över tid, där folk har en annan åsikt än dig. Möts vi ofta av olika försvarsställningar, otrevliga mothugg och rent dumförklaranden. Att istället ta till sig av vad folk skriver, inte svara i den känsla som direkt skapas utan låta kommentaren få sjunka in, kan ge ovärdeliga insikter. Sedan säger jag inte att det alltid är så. Men som med den här ätstörningskommentaren som blev relativt stor, ansåg dig ändå inte ha uttryckt dig fel. Reflekterade du aldrig över att den nog inte blivit så stor om det inte skulle varit en nog deal?
Jag säger inte heller att du ska ta hänsyn till random folk utan dina egna barn, även om det gått fem år kommer det alltid vara deras pappa. Ett oförlåtligt svek som antagligen kommer prägla dom även som vuxna individer. Att hänga ut din syn på det hela kan ju ge dom mer insikt än vad ett barn kanske behöver. Det är trots allt något fasansfullt han gjort och de kommer ju ikapp med sin ålder förstå mer, annorlunda och olika. Bör de inte få fa det i sin egen takt utan att deras mamma berättar det för hela världen och det blir en ännu större sak än det redan är för dom?
Sedan håller jag med någon annan kommentar i att det aldrig är ens fel men otroheten, arrogansen, respektlösheten och elakheten kommer han aldrig kunna lägga på dig. Såvida du inte psykiskt misshandlat honom eller liknande, men det har jag svårt att tro.
Hue länge man bör vänta? Som mamma med barn, kanske åtminstone tills dom är vuxna och ordentligt kunna landa i detta. Jag var fjorton när min pappa dog och först som 25-åring hade jag bearbetat det klart, just för att ett trauma som barn tar otroligt mycket på så väldigt spridda saker.
Jag säger inte heller att det är fel på dina beskrivande texter, som sagt, detta är ingen personlig kritik utan en möjlighet för dig att reflektera över dig själv. Jag tror absolut att du har förmågan att kunna utveckla beskrivande texter, jag har själv ett stort intresse för att skriva och tycker mig se att du har mer att ge. Bara att du ger det lite tid. Alla olika sätt att skriva ätr väl en smaksak? Som att jämförs hiphoptexter med bluestexter, så min smak blir väl ändå inte relevant. Jag tycker Fredrik Backlund, Alex & Sigge och Sandra Beijer är de allra bästa på just beskrivande texter och det beror antagligen på att vi skriver på och gillar liknande sätt.
Men det jag är mest nyfiken på, om du skulle sätta dig ner och verkligen självrannsakan dig själv. Vara 100% ärlig både mot mig och dig själv; varför vill du publicera din historia?
Ang. Självrannsakan: Helt enkelt för att deg är den viktigare parten i att skriva en självbiografi. Att i bloggen slänga en känga åt honom funkar för att här skriver du i en realtid med dadboksupplägg till skillnad från en bok. Men om vi är flera (iom andra kommentarer och att du själv noterat det)!som uppfattar dig som lite bitter, gärna skyller på honom etc. Så är det viktigt att inte göra det i boken, risken är att läsaren bara kommer se en hämndauktion där du vill hänga ut ditt ex då.
Om du blir förvånad över att folk inte förstår att du inte dissar, kanske du bör rannsaka dig själv även där?
Och om jag får glida in en åsikt vad jag skulle vilja läsa om, ifall du ger ut boken: Hur såg erat liv ut under inspelningarna? Påverkade det er relation och senare också hans beteende? När du tittar tillbaka, ser du då ledtrådar som du inte såg då? Hur var de första dagarna typ Martina Haag-stuk. Hur berättade du för barnen, vad sa dina vänner. Djupa reflektioner kring detta.
Jag är säker på att du kommer göra ett bra val i slutändan och de flesta verkar heja på dig. Men det är viktigt att reflektera och analysera och genom att jag ifrågasätter dig (även om jag låter hård) tror jag på att du kommer längre av en nej-sägare än tjugo ja-sägare.
Okey. Håller fortfarande definitivt inte med dig:)
Jag har med största sannolikhet svarat på sätt som inte mottagits så som jag ämnat, men det finns ofta en anledning till bitska svar… som att man fått ta en jäkla massa skit tex..
Ätstörnings kommentaren däremot kommer jag aldrig att tycka att jag gjorde något fel i. Jag vidhåller att man, efter ett tillfrisknande som det handlade om, måste ta hand om sig på ett sätt som gör att man inte ramlar tillbaka. På samma sätt som en alkoholist för säkerhets skull får avstå att skåla i champagne på nyår får en tillfrisknad ätstörning låta bli det som triggar dem.
Sanning, och så många med ätstörning höll med. Mest upprörda blev som vanligt folket utan egen erfarenhet.?sekundärkränkt är en folksjukdom.
Ja, som sagt vi tycker olika. Men som att säga att jag skyller oförtjänt på honom … tja.. det är ju liksom hans fel :)
Det finns inga förmildrande omständigheter, han gjorde fel. Vad folk än tror att jag gjort så har jag inte det. Som sagt, han säger själv – ”vi växte ifrån varandra.”
Därmed ger han mig även ett ”alibi”?
Jag respekterar alla kommentarer som skrivs på ett vettig sätt, som denna. Men jag håller inte med. Jag funderar absolut på substansen i dem och grunnar vidare. Sen kommer jag oftast på att jag nog ändå gör / tycker som jag vill:)
Men, bara för att jag säger emot innebär inte per automatik att jag ogillar:)
Jag diskuterar med folk irl ofta utan att vi för den skull blir bittra ovänner.
Jag har såklart svaren på många av de frågeställningar du ställer, men delar inte med mig av allt?
Amen.
Skriv den från början men med andra personer. Kan vara skönast för dig. Blir säkert en bra bok.
Mm kanske .. det är ju svårt att veta:)
❤️
Jag är helt på Ulrikas linje, att börja där när första känslorna om att något inte stämmer kommer.
Som novell blir det alldeles för kort, detta är helt klart en roman. Tror kanske att det kan vara bra för dig att skriva ner dina känslor utan att behöva filtrera för bloggen. Nu har ju allt liksom landat också. Hur som helst kommer det bli toppen!
Jag har varit på samma linje, men nån satte igång andra tankar i huvudet på mig:)
Tack ❤️
Det beror lite på vad man vill trycka på. Om man vill berätta hur lyckliga ni var och att sedan allt gick i kras så får man kanske börja från början, men personligen tycker jag att det ska börja där du tror att ni är lyckliga, fortsätta med när känslorna av att allt inte stämmer trycker på och sedan låta historian blomma ut när allt går åt helvete. Det skulle både vara intressant att läsa om och jag tror att det säljer. Sedan kommer boken som jag förstått att få ett lyckligt slut för du verkar både må bra och hantera situationen nu bra. Skulle du dessutom tjäna pengar på detta vore det så härligt underbart ironiskt och vilken seger för dig mot livet och ”någon”. Jag kommer att läsa om du skriver så jag kommer att bidra till hushållskassan hos er!
Åh, längtar redan!! Vad väntar du på? Börja skriva….!!
Visst vore det extremt ironiskt att tjäna pengar på den som sabbade livet för en stor familj :)
Mest vill jag nog ändå bara berätta, och kanske kunna stötta andra som går igenom likande.
Tack ❤️❤️
Jag tänker om det här med att stötta andra…det går ju också att utveckla genom att du berättar hur du verkligen orkat igenom allt. Har läst din blogg i flera år, kanske inte dagligen men i alla fall, har förstått din smärta i allt som hänt, hur stark du är som kvinna och bara kämpat på för dina barns skull framför allt. Men också hur du rest dig själv, kämpat på och pluggat vilket jag inte tror många skulle ha orkat i din situation. Jag tvivlar inte på att du funderat både en och flera ggr vad det skulle innebära för dina barn ifall du skriver en bok. Och vem säger att den publiceras nu snarligen bara för att du sätter igång att skriva, kanske det tar några år för dig…det vet ju ingen idag. Om du vill stötta andra kanske tyngdpunkten bör ligga i hur det sett ut efteråt men samtidigt ge tillbakablickar hur det såg ut…fast det är ju lite som du skriver i din blogg. :) Kan tänka mig att du har många uppslag på kapitel utifrån ditt bloggande… Prova att börja på något av sätten, efter ett tag känner du nog om det inte känns rätt eller om det bara flyter på liksom! Kör igång…beundrar din envishet att du aldrig ger upp…du kämpar många ggr i motgång, och det är ju så det är för så många i livet. Tror att många vill läsa din kommande bok! Önskar dig inspiration till ditt skrivande…
Det beror lite på vad man vill trycka på. Om man vill berätta hur lyckliga ni var och att sedan allt gick i kras så får man kanske börja från början, men personligen tycker jag att det ska börja där du tror att ni är lyckliga, fortsätta med när känslorna av att allt inte stämmer trycker på och sedan låta historian blomma ut när allt går åt helvete. Det skulle både vara intressant att läsa om och jag tror att det säljer. Sedan kommer boken som jag förstått att få ett lyckligt slut för du verkar både må bra och hantera situationen nu bra. Skulle du dessutom tjäna pengar på detta vore det så härligt underbart ironiskt och vilken seger för dig mot livet och ”någon”. Jag kommer att läsa om du skriver så jag kommer att bidra till hushållskassan hos er!
Åh, längtar redan!!
Skulle nog råda dig till att börja från början men göra den biten ganska ”kort” i förhållande till de senare åren. :) Sikta på ca 250-350 sidor skulle jag spontant säga, det känns ganska lagom. Och jag tror det kan vara jättebra att ta hjälp av kursare! :)
Ja, sen måste nog beröras iaf :)
Tack för input!
❤️
Så klart du ska skriva boken! Jag kommer att läsa den! Elsie Johansson från Uppsala/Storvreta, var ju över 50 när hon började skriva böcker.?
Ja men självklart ska du skriva din bok, din historia och dina erfarenheter.
En kortade inledning om hur allt började och sen mer fokus på hur allt kan ändras från ena dagen till den andra.
Om du skriver den om just dig eller som en historia om två andra ”påhittade” personer vet jag dock inte. Kanske kolla rent juridiskt vad som blir bäst så ingen risk finns att det blir onödigt bråk…. trist nog.
Kommer bli en säljsuccé!
Kram
Jag tycker det är en superbra idé att du skriver en bok om dina erfarenheter! Jag hade definitivt läst den
Hej !
Jag tycker att du ska skriva hur allt började med er.
Och sedan skriva ner allt som det kommer . Och som du orkar berätta.
Jag har själv funderat på att skriva ner min historia men inte orkat ännu . Tror att det kan vara bra för ”läkningen ”
You go girl
Kram Annica
Jo, nog måste du skriva om det. För mig är det mest intressanta delen om hur en människa som man har älskat o trott sig känna in i djupet, plötsligt visar sig vara en människa som man inte kan älska o inte kan respektera. Ja, jag har också sådana erfarenheter. Jag har upplevt att de i bekantskapskretsen som varit nära något liknande förstår. De som inte varit det ifrågasätter hur man kunnat älska den människan.
Kanske kan du hotta en vinkling i mina funderingar?
Hursomhelst lycka till!!
Ja, jag fattar hur du menar. Och just det är det svåraste i hela alltet. Den som var mig närmast, den enda som delar samma historia med barnen osv vart fasen tog den vägen? Folk fattar inte. Men alla blir upprörda. Så många som tagit kontakt ett tag efter att jag berättat och har så många frågor som de inte kan släppa…
som jag ju inte har svar på?
Bah!
Tack ?