Familjen Annorlunda

Tillbaka till New York, jag hoppas ni inte är less än:)

Vet ni, jag skulle åka tillbaka i morgon om det var möjligt. Inte bara för att staden känns som hemma, utan för att jag ”råkade” kolla deras väder…och sen kolla ut här hemma;)

Det är fortsatt finväder där, så kul för New York- borna:)

När vi hade installerat oss lite på vårt lilla rum så gick vi tillbaka ut på stan. Helt planlöst bara gick vi omkring och insöp hela atmosfären. Det var riktigt varmt och vi hade lämnat jackorna på rummet, lite tveksamma till om vi skulle frysa lite senare, det behövdes ingen kväll:) Vi hade kunnat lämna dem hemma.

Dagen kändes ju rättevighetslång med tanke på att vi åkt bakåt i tiden sex timmar och vi var lite hungriga. Men inte tillräckligt för att avsätta tid till att göra det. Som vanligt. Jag sa tidigare att det var ingen idé att ni rekommenderade matställen, om de inte var typ snabbmatshak, för vi har inte tid att sitta på fancy ställen och bara vänta. Den  tiden använder vi hellre till att se och upptäcka saker:)

Vi hamnade plötsligt vid Grand Central Station, som hade en lång matmarknad i en korridor. Med massa olika mat, mest sånt som skulle tillagas, prima köttbitar och sånt där. Men även pumpor och halloweengodis.

Vi gick bara rakt igenom, eller vi kollade ju såklart på allt gott men sen fortsatte vi, och så kom vi ut då i den stora hallen. Lite lik Stockholms central;) men oerhört mycket vackrare.

Så mäktig. Jag såg en film som utspelade sig här för ett tag sen, såklart:) Jag refererade hela tiden till olika filmer jag sett;) Lite som Tony DiNozzo i NCIS;)

Överallt stod det Lexington ave, och det gillade vi eftersom det var den gatan vi hade som riktmärke:)

Vi var nere på bottenvåningen och där fanns det massor av mathak, men vi hade inte riktigt tid än:)

Till sist åt vi på……hahaha:)

Man vet alltid vad man får på McD, oavsett land och tid på dygnet:)

De här tidningsstånden finns ju överallt. Och de som jobbade i de som vi handlade i var så trevliga. En dag skulle vi ha två vatten, de kostade 1 dollar styck. Eftersom de liksom lägger på nån slags tax på sina priser ibland, inte alltid(?) så kan man aldrig slanta upp jämna summor utan får vänta på att höra vad de säger. Jag begriper inte hur amerikaner gör, men de kanske alltid lägger på extra? För många betalar med pengar. Kontant alltså.

Anyway, syrran gillar att plutta runt med de här minimynten, de som är en pence eller quarter vad de nu kan vara. ”Tio sådana här måste bli en såndär” Jaha. Jag kan sträcka mig till att räkna dollar, och halva. Möjligen. Sen tar jag en sedel:) Så hade jag också hela väskan full av små bruna slantar som jag öste ner till Röda korset på Arlanda sen.

Den här gången hade jag en silverdollar och hon skulle räkna sina pytteslantar, jag gav dem sen till mannen som tveksamt tittade på dem. En hel hög med mynt. Vi tyckte att det var helt korrekt, drygt två dollar

”Is it wrong?”

”Explain to me… How did you figure this out?” Han flinade. ”Öhhhh, I don’t know. I did not do the counting”

Han hade ju sett oss stå och räkna pengarna så han drev ju hårt med oss:)

”No miss, please explain.. I really want to know how you can believe this is right”?

”Come on, just tell me what you want, I don’t understand your money” :)

Och så fick jag tillbaka en näve mynt.  Jaha:)

Så enkelt för honom att bara låta de där ynka örena åka ner i kassan, men han var ärlig:) Alla är säkert inte det, men han var.

Det här är ju skitsmart.

Inne i butikerna hade de ringklockor där det behövdes rådfrågning eller där de låst in saker. Så behövde man hjälp plingade man bara så kom de direkt, och visste vart de skulle. Så slipper man ju kuta runt och leta personal:)

Jag är fascinerad av konservburkar. Av matvaror överhuvudtaget, men just konserver är kul. Så olikt det vi har, men ändå så lika.

Om jag skulle byta land så skulle jag bli fet, det har jag sagt förr. Dels för att det finns så mycket mat att testa, och sen för att det finns så otroligt  mycket godis och fika som vi inte har hemma:)

Vi höll ut länge, med tanke på att vi varit uppe tidigt. Men framåt midnatt traskade vi hemåt

i min kamera på mobilen står tiden när bilderna togs och den här under är tagen kvart i fem, då kom vi hem. Då var klockan typ 23 på kvällen där, och vi grejade runt på rummet i några timmar till.
Försökte räkna ut hur i hela friden vi skulle ställa klockorna för att vakna i rätt New York tid, och ändå få sova hyfsat länge. Till sist gav vi fan i det för vi fattade ändå inte, huvudet var helt enkelt inte med på att räkna om tiden. Vi ställde mobilerna på nio. Och sov till dess:)

Vår säng var av Kingsize, vilket jag alltid förväxlar med Queensize som ju är större av nån anledning, så den var väl cirkus 120 centimer bred.

Jaha, men då sover vi väl skavfötters då. Jag låg ytterst och syrran innerst, hon var uppe på toa på natten och jag märkte inte att hon knölade sig upp och ur sängen, eller sen tillbaka. Men jag vakande av att hon spolade i toan, Typ en meter från mitt huvud;) men jag fattade inte alls vad det var, och märkte alltså inte att hon kröp ner igen. Då är man trött.

Det var varmt på rummet, vi trodde att ac var på, men den var avslagen och vi hade inget fönster öppet första natten. Sen hittade vi ac:n och den kunde då dessutom tjäna som ljudbarriär när man var på toa;)

Hittade är kanske fel ord, för det är ju en sånhär burk som typ alla fönster har, och sitter alltså mitt i rutan, så att missa den är omöjligt. Men vi missade att den hade en knapp till som skulle slås på…jaja.

Men vi slog av den på nätterna och öppnade ett fönster i stället. Tänkte att på femte våningen borde ingen klättra in och robba oss. Badrummets fönster var dessutom inte så stort:)

När jag bokade så bad jag om ett rum långt ner, för jag fick lite ångest över att bo i en skyskrapa. femte våningen var helt okey:)

Utsikten var däremot inget att hurra för, vi såg tvärsöver ett tak och sen in i hotellets övriga rum:) Så det gällde att komma ihåg att stänga det där badrumsfönstret innan man satte sig på toa och visade rumpan för grannen;) Hehe.

Lördagen i New York kommer snart:)