Familjen Annorlunda

Ibland undrar man hur det är ställt med folk.

På det här inlägget, som jag skrev på fyraårsdagen efter att jag blev dumpad (alltså i februari)så ramlade det in en kommentar nyss.

Jag kan inte säga att jag blir ledsen över vad idioten skriver, men jag blir lite oroad över hans (antar att det är en man, Eller man och man förresten, en mes är nog mer rätt, hehe) tajming.

Att posta den kommentaren under ett inlägg där jag lämnar ut mig känns mest bara plumpt och korkat. Elakt kanske.

Först skrattade jag rätt rått och svarade som sanningen är att RIKTIGA MÄN har inga problem med antalet ungar och att han dessvärre aldrig skulle ha någon chans;)

Men sen blev det en lite besk smak i munnen av just det faktum att han kände sig tvungen att trycka till mig med det här under just ett sånt inlägg. När man redan ligger på knä, så kommer det en spark till. Det är liksom sånt som kan få folk att bryta ihop. Det som kan vara den berömda droppen.

Det skulle kunna vara så även i mitt fall.. Skulle ha kunnat vara det som fick mig att lämna in handduken, om det vore så att jag kände mig ratad och inget hellre ville än att ha ett förhållande.

Men jag känner mig inte speciellt nedtryckt eftersom jag faktiskt fått väldigt många bevis för att det han skriver är hans egna inskränkta åsikt. Säkert fler än han som tycker så, men som sagt – de RIKTIGA MÄNNEN fattar att det inte är negativt med många barn utan tvärtom en gåva:)

Jag erkänner villigt att jag blev förvånad första gångerna det hände, men faktum är att män blir extremt imponerade ofta. Över att jag råddar ett fotbollslag själv.  Över att jag är glad och fräsch. Över att jag inte backar. Över att jag står för mina åsikter. Över att jag ser ut som jag fött noll barn.  Just detta imponerar väldigt mycket;) Och jodå det syns, men kanske inte vid första anblicken;)

Jag är inte singel idag för att jag inte haft möjligheter till ett förhållande, jag är det för att jag faktiskt väljer det. Jag trivs med det:) Jag behöver ingen man, jag har levt med en i 26 år och det är skönt att bestämma enväldigt. Det kanske är provocerande?

Om jag träffade på det här puckot ute så skulle han mest troligt inte rysa av tanken på vad han nu menade…;)

Men, han skulle inte ha en chans, för jag genomskådar folk ganska direkt. Jag har sällan fel i mitt första intryck av folk, och en snubbe med den mentaliteten skulle jag såga jäms med fotknölarna.

Jag menar nu inte att alla som inte tycker det är coolt och imponerande med massa ungar är töntar och idioter;) Jag förstår mycket väl att det är aningens suspekt i många människors ögon, både män och kvinnor, men att döma sådär och känna sig tvungen att meddela mig det, under ett känsligt inlägg…det är osmakligt.

Eller kanske oschysst. Jag får vibbar av en mobbare.

En feg rackare som mest troligt snackar skit bakom allt och alla.

Man får så jättegärna fråga mig om allt. Det vet ni:) Ibland svarar jag inte eftersom det av någon anledning känns för privat, men fråga får man alltid. Delge sina åsikter också, det är helt i sin ordning, den här bloggen består av ER och mig. Men det här är ingen fråga, det är ett taskigt påhopp. Och sånt känner jag inte att jag har lust att ta. Ta ingen skit, ni vet;)

Jag antar att han ville såra, och tänkte bara tala om att det misslyckades :)

Jag kan inget annat än beklaga honom som har en så taskig syn på livet och hoppas att han inte lyckas såra någon annan. För han är väl som de flesta taskmörtar och går vidare till nästa offer.

Skaffa dig ett liv och lite hyfs.