Familjen Annorlunda

Måndag.

Hej dagboken…

Haha, nää jag bara skojar:)

Jag har skrivit dagbok i perioder i mitt liv, men aldrig fastnat riktigt för det. Ska jag vara helt ärlig så är det nog för att det är tråkigt att skriva sånt som ingen annan läser.  Jag har alltid tyckt om att skriva, och även om jag helst går och gömmer mig någonstans om någon ska läsa det, så är det ändå syftet liksom. För er är det märkligt nog helt utan prestationsångest:)

Jag kan sitta här hemma med datorn uppe och skriva ett blogginlägg, och bli skitstressad och irriterad om någon ställer sig och läser över min axel. Men så fort jag skickat iväg det så att vem som helst kan läsa, då är det okey:) Måste vara för att ni är så bra:)

Jag sitter och tittar på ett program på tv6 som heter Tattoo Fixers. Det är exakt som det låter, tre tatuerare som fixar folks fula tatueringar. Holy smoke vad folk är dumma i huvudet på ren svenska.Och Holy smoke vilken tur att det finns tatuerare som klarar av att göra cover-ups på de dumheterna;)

Jag gillar tatueringar. På mig själv och andra, men jag har vansinnigt kritiska ögon. Något som jag aldrig skulle tatuera in är ansikten, speciellt inte barns..och OM jag fick för mig det och ingen hann stoppa mig så hoppas jag att jag har vett nog att gå till någon som på allvar behärskar det. Tänk att vilja ha sitt lilla gulliga barns ansikte på ryggen och så ser det ut som ett devilchild….brrr.

Nä. Och nåt annat jag har svårt för är svårlästa typsnitt på texter. Jag kan glo ihjäl mig på folk på stranden:) Haha, ofta killar som har nån stor text som inte går att läsa. Extra svårt när man inte vet vilket språk man ska försöka med;) Jaja. Ett rätt kul program, men det får det även att dra i tattoonerven, jag har ett helt gäng jag vill ha, men kan inte bestämma mig:)

Jaja, idag var det riktigt skitväder igen. Borta är den härliga värmen och det blåste full storm. Växlande nederbörd, bara att välja- regn, snö eller hagel. Fy bövelen. Jag körde ut från min lilla skyddade väg och höll på att blåsa av vägen. På allvar alltså.

Jag och Jamie åkte och tränade. Hämtade upp syrran på vägen. Lunchträning är det nya:) David är gammal, eller inte gammal, men ni fattar;) Idag hade han BYTT bana. Fy fan. Idag gillade jag honom lite mindre än vanligt. Nytt är nämligen jobbigt. Cirkelfys är en bana, med tio olika stationer där man gör en övning i 45 sekunder. Sen tar man sig till nästa på den 15 sekunders långa pausen. Ett varv är tio stationer alltså och man kör tre varv. Och efter det så är man slut:)

Han gamla bana var superjobbig men kul. I den här nya hade han lyckats få in flera av mina hat-övningar. Anledningen att jag ogillar dem är ju att de är svåra och att jag inte behärskar dem, så det är med andra ord egentligen bra att de är med. Man tränar ju gärna det man redan är bra på och struntar i det man är sämre på, i stället för tvärtom. Hur ska man annars bli bättre liksom?

Men det är inte kul.

Jag muttrade rätt bra när vi gick därifrån, så även tjurskallen fick träning;) Men det blir bättre bara man får göra dem några gånger. Men alltså…diamond pushups.? Armhävningar där man ska ha händerna ihop så de liksom bildar en diamant. Jag tror inte jag är skapt för att klara av att böja mina leder i de vinklar som krävs;) Jag kan göra kanske fyra eller fem om det går snabbt, men sen är det omöjligt. Och kamelen…Stå i planka på händerna, och sen gå ner på armbågarna och upp på händer, ner på armbågar…och håll höften still. Svinjobbigt. Å andra sidan blir man glad när man får göra en helt vanlig simpel kettlebellswing:)

Åkte hem, och skulle  kliva in i duschen, skulle bara flytta på en handduk som låg där, och preciiiiiis när jag skulle ta i den så såg jag den…..en gigantospindel. Men fan. Mosade den i handduken:)och kastade ut den genom dörren. Sen ringde Mirka som tur var så jag kunde lugna nerverna lite efter den avrättningen. Jäkla skitspindlar. För er som inte vet så snackar jag inte om små pyttevarianter, utan det här är STORA spindlar på riktigt. Utan att överdriva, men om ni måttar upp en sisådär fem centimeter, och tänker er en stor kropp i mitten och så långa äckliga ben, så har ni den mindre varianten av stor spindel här hemma. En sån var det idag. Ibland är de, återigen på allvar här, så stora att ni kan måtta tio centimeter. Och om man missar när man försöker ha ihjäl dem så springer de iväg i typ 30 knyck. Vidriga kryp. Jag brukar spraya lite Radar mellan varven, vet inte om det hjälper men det känns bra:) Eller förresten så vet jag att det inte hjälper, jag tömde en halv burk rakt på en sån där storing en gång, den blev väl lite blöt men inte fan dog den… Men man kan ju inbilla sig;)

Brrr.

Så småningom så kom jag in i duschen, och sen har jag städat och plockat resten av dagen. Ungarna kom från skolan, och fick hjälpa till.  Oj vad de gillade det;)

Haha, de är superduktiga på att röja i köket så det tar de gärna på sig, och jag är själaglad att slippa. I stället fick jag undan en massa annat skrot. Dammsög upp en halv Doris i vanlig ordning, ska det aldrig ta slut med den här vinterpälsfällningen i år? Jag fattar ju att hon vill ha den kvar, jag hade vinterjackan på idag;)

Lilla Jamie. Inte så liten längre påpekar folk men han är min minsting och kommer alltid vara liten i mina ögon:) Han vill helst sova inne hos mig, han har ju alltid gjort det. Egentligen är det helt okey, men nu har Jordan börjat tycka att då ska han med ligga där och då blir det trångt. Killarna är långa och snurrar en del, och sen Doris på det. Jag ryms liksom inte:)  Han får lov att somna inne i deras rum, men vaknar han får han komma in till mig. Nästan varje morgon vaknar jag med honom intill mig ♥ utan att jag hört att han smugit in.

I kväll var han lite extra mammig och ville inte alls sova inne hos sig men jag skickade in honom ändå. Han gnällde om att han inte kunde somna där, men så fort han bara lagt sig ner så somnade han. Det gör han nästan alltid:)

När jag gick förbi för att gå in i badrummet så kikade jag in och då har han tagit en liten apa som gosedjur♥

Jamie har aldrig haft nån speciell favorit som tröst. Han hade napp, men den slutade han med bara sådär. Hans trygghet är ju att vara intill mig. Han och jag har ett band som är speciellt. Jag älskar alla mina ungar till månen och tillbaka, men Jamie är liksom bara min. Det var ju efter att han föddes som hans pappa började dra sig undan, för att sen vara otrogen och så småningom dunsta. Då var Jamie ett och ett halvt år, och hade ju knappt sett sin farsa, och sen tog det ytterligare ett och ett haft år innan farsan fick arslet ur och fick till nåt slags umgänge.

Med andra ord så är Jamie bara min. ♥ Och syskonens då:)

Det blir speciellt i en sån situation helt klart.

Nu ska jag gå ner i tvätteriet och fixa lite, håll tummarna att spindlarna nåt och lagt sig…

Vi hörs i morgon!

Natti natti :)