Mirka har skrivit ett inlägg om psykisk ohälsa och jag vet att hon nu duckar för alla kommentarer.
Folk har varit rätt hårda i sina ord när hon skrivit om hur Linnea mår, men alltså ska vi inte ta och vakna upp nu? Det är dags att vi en gång för alla städar bort stämpeln om att det skulle vara något skamligt med att vara psykisk sjuk. Varför skulle det vara det?
Sjuk som sjuk. Vart än det sitter.
Om Linnea fått operera bort blindtarmen hade ingen tyckt det var konstigt att Mirka skrivit om det, men nu när hon inte mår bra i själen så ska det hyssjas?
Vad är det för dumheter? Det vi inte pratar om lär vi oss inget om och det är farligt. Okunskap tjänar ingen något på. Att må dåligt psykiskt ska man prata lika mycket om som att må dåligt fysiskt.
Det finns så många som går runt och inte vågar berätta hur de mår, eftersom de är rädda för vad folk ska tycka. Många gånger så kan det ju vara extremt skönt att bara få prata om sitt mående, Att andra vet. Att få sätta ord på det som snurrar i huvudet, i hela kroppen. Psyket är en jädra avancerad apparat, och kropp och själ hör ihop. Att må dåligt psykiskt sätter sig till sist även i kroppen och kan ta sig olika uttryck. Tänk bara på stress. Till sist så sätter sig stressen i kroppen och kan ge huvudvärk, ryggvärk eller vad som helst. Tänk då vad mer ”avancerad” psykisk ohälsa kan göra.
Tänk att vara helt ensam. Att inte ”få” prata om det. Att skämmas.
Att inte prata om psykisk ohälsa gör att det förblir skamligt. Och det blir så fel. Som med alkoholism. Jag har på nära håll sett hur man låtsas att man inte märker att personen stinker alkohol på måndag morgon (och onsdag lunch osv) för man vill inte lägga sig i….Vart leder det? Till mera missbruk. Aldrig till insikt och en början till nykterhet.
Man stjälper genom att låtsas att allt är ok.
Vi är rädda för psykisk ohälsa. Varför? Jo för att vi inte vet så mycket, vi vet inte hur vi ska bemöta och hantera det. För att det varit så skamligt bakåt i tiden att folk spärrades in på ”dårhus” för att vi ”friska” skulle slippa se. För att vi inte visste bättre.
Det finns så många historiska dumheter tex så räknades homosexualitet som en psykisk sjukdom av Socialstyrelsen fram till 1979. Det har lobotomerats, drogats och försökts behandlas med isbad och elchocker när det gällt psykiska sjukdomar. Vi visste inte bättre.
Vi har lärt oss längs med vägen, men det går jävligt långsamt alltså. Till stor del beror det på att vi inte pratar öppet om det.
För med all den vetenskap vi har och all den kunskap som finns så anses det fortfarande bland gemene man att man inte ska prata om psykisk ohälsa.
Fy fan för att behöva skämmas för att man är sjuk! För det är ju vad budskapet blir.
I Mirkas fall så har Linnea själv, som snart är myndig, alltid varit öppen med hur hon mår. Hon vill att folk ska veta. Hon skäms inte. Finns ingen anledning att hon skulle göra det, men det tycker tydligen många. För hur ska man annars tolka det att det skulle vara fel att skriva om det?
Som sagt, en blindtarm eller brutet ben hade varit ok, men ont i själen, not so much. Vad är egentligen skillnaden? Kroppen och knoppen hör ju ihop det går inte att särskilja dem åt. Det ena existerar inte utan det andra.
Saker som man inte kan prata om blir så mycket värre.
Ut med det i ljuset bara, så spricker fördomsmonstren!
Prata om det. Låt det synas. Lär om det.
Jag skickar all kärlek ♥ ♥ ♥
Min dotter har en depression. Och får alltid höra det löser sig och nu får hon rycka upp sig. Hade det varit en vuxen hade de sjukskrivit personen, nu talas det bara att hon måste tillbaka till skolan. Hur lyckas man med det när hon inte orkar ta sig ur sängen? Och var finns vår hjälp att hjälpa henne?
Som om vi inte vill att hon ska må bra och vara glad som alla andra tonåringar.
Vad säger man när hon undrar varför händer detta mig?
Folk måste sluta att vara så präktiga och kritisera. Man gör allt för sitt barn och skulle alla dagar i veckan hellre att skulle drabba oss istället.
Ju mer det pratas om det, desto mer ”normaliserat” blir det och i framtiden hoppas jag att det ses med samma ögon på psykisk ohälsa som med fysisk.
Har själv gått igenom en period av utmattningsdepression och nu utmattningssyndrom efter en tia-attack. Tänk att man tycker det är lite pinsamt att tala om
Varför man är sjukskriven och när jag går min dagliga ordinerade promenad är jag rädd att någon ska semig och ifrågasätta varför jag inte är på jobbet. De tankarna hade jag inte när jag var hemma sjukskriven med bruten fot…
Vi ska prata om psykisk ohälsa! Det är ingenting skamligt med att vara öppen med psykisk ohälsa- det är ingenting man väljer att ha. Jag förlorade min vän för en månad sedan efter det att hon inte orkade längre. Mitt löfte till henne är att prata, prata, prata om det. Jag vägrar att hon ska bli en siffra i statistiken. Jag brukade alltid säga till henne att det är inte ditt fel att du mår dåligt. det är kemisk obalans i hjärnan, och ingenting som du kan rå för. När hon var frisk så förstod hon det. Det brinner i hjärtat när man tänker på att man inte kunde hjälpa så därför tycker jag det är viktigt att ha en öppen attityd kring psykisk ohälsa och att våga outa att man inte alltid mår så bra. Jag är helt bestämd med att vi faktiskt räddar liv på det sättet.
❤️❤️❤️❤️
Man ska absolut prata om det, men folk är så rädda. Jag har ätit antidepressiva i drygt 1 år nu och äter än, mår inte bra och kommer ta tid. Frågar nån så säger jag som det är men jag ser oxå hur rädda dom blir att jag är så ärlig. Bra skrivet <3
Kram
Tack för att du skrev om detta som är så vanligt men tydligen ska man behöva hymla och skämmas fortfarande..
Hoppas Mirka slipper fler dumma påhopp .
Kram
Tycker oxå man ska prata om det,förut skulle man hålla sånt inom familjen men idag är det viktigt att prata om det.
Det är då man ser att man inte är ensam .
Helt rätt! och som vanligt så bra skrivet!
Ja det har ingen betydelse om det är fysiskt eller psykiskt, alla borde vara mera öppna om det
Så blir kunskapen och förståelsen större ifrån dem som har turen att aldrig lida av några själsliga problem
Helt rätt! ❤️
<3