Familjen Annorlunda

Det är lite skruttigt här hemma, med förkylda barn med halsont. Idag var det Trixie och Jordan som stannade hemma från skolan..

Lovelia fick alltså gå solokvist, och förutom att hon var lite fundersam på vad hon skulle göra om det kom en clown, men sa att hon bestämt sig för att ignorera dem:) (duktig flicka!) så gick det utmärkt.

De har tre minuters cykelväg till skolan, och de cyklar oftast ihop med några av grannbarnen.

Jag väckte Jamie för att ta med honom på Ikea och dejta lite med Mirka men lät de andra sova vidare. Patricia var hemma, så ni inte undrar:)

Medan han kvicknade till och tog på kläder så gick jag en sväng med Doris. Det var inte så bitande kallt i morse, eller klockan var väl runt nio, och det är skönt. Sen ägnade jag en stund åt att leta efter min kofta. Jag kan vara världens sämsta på att lägga saker på sin plats. Och ändå begriper jag inte vart ungarna fått det ifrån?

Märkligt;)

Något jag konstant letar efter, trots att jag på allvar lägger det på en plats jag kommer komma ihåg…det är mina lurar till mobilen.. Jag tycker inte om att prata i mobilen utan lurar, det hörs sämre och jag kan inte göra saker som jag vill, Med headset inkopplat så har jag full frihet att greja i köket/tvätteriet(garaget/you name it samtidigt som jag snackar i telefon.

Sen lyssnar jag en hel del på musik under dagarna, speciellt på promenaderna med Doris. Eller ljudböcker. Så jag använder lurarna hela tiden. Och ändå…. de är alltid borta?

I går vet jag att jag pratade i telefon rätt sent, och sen hade dem när jag gick ut med Doris. Och i morse var de borta? Ehh? Jag letade överallt där de borde ligga först, och sen en gång till, innan jag gick över på ställen de inte borde vara på. Tre gånger. Till sist hittade jag mitt andra par lurar… Men det jag letade efter är spårlöst borta? Alla vet att det är mina för jag har märkt dem med en bit gaffatejp;) Med zebramönster:)

Jag fattar fan inte hur det är möjligt.

Nåväl, jag hittade koftan och tog på den och får iväg till Ikea, mötte upp Mirka och så gick vi upp till brunchen.

Jag hade hoppat över frukost hemma och varit uppe ett par timmar så jag var superhungrig:)

 

Älskar Ikeas brunch ♥

Jamie ville ha köttbullar. Och yoghurt. Tursamt nog inte på samma tallrik;)

Vi snackade och åt, åt och snackade. Jamie ledsnade lite efter en stund och ville gå till leklandet, men det såg stängt ut så han spelade lite spel på min mobil först. Tre koppar kaffe senare hade de öppnat så jag gick och checkade in honom:) Han älskar det här leklandet. Och han är en kavat kille, inte alls så blyg och fjollig som sin morsa så han har inga problem med att vara ensam där. Han hittar nån att leka med på en grisblink:)

Mirka och jag snackade vidare en stund till innan vi reste oss och tog en liten bensträckare, ner på bottenvåningen:D Där köpte vi mer kaffe och bullar och så satte vi oss med planeringen inför vårt lilla uppdrag. Vi har börjat få ramarna på plats, och strukturerat upp det en hel del, men än finns det att göra så vi måste dejta snart igen:)

Mirka hade en tid att passa så vi sa hejsansvejsan och hon drog hem och jag drog också hem;)

Där fick jag äntligen tid att sätta mig med mail och sånt där som blivit liggande. Och där blev jag sittande en stund sen. Varje gång jag reste mig så kunde jag konstatera att gympasset igår kändes…..

Aouch. Körde feta benpress igår, och det känns insida, framsida och baksida lår. Sen en massa armar och det känns i biceps, triceps, axlar och alla ryggmuskler. Jag älskar att köra enkla övningar som ger effekt på många muskelgrupper. Tidseffektivt.

 

Rätt var det var så skulle det lagas middag, idag igen. Teflonminnet hade glömt att jag köpte köttfärs igår som jag skulle göra något av idag, så jag stod en lång stund med frysen på vid gavel och funderade på vad som gick snabbast att tina…innan jag öppnade kylen och såg mina tre kilo köttfärs:)

Idag blev det köttfärslimpa och potatisklyftor- jag lade allt i en långpanna och även det är tidseffektivt:)

Eller, skala potatis tar lite för lång tid för att jag ska vara helt nöjd, men det kompenseras av att sen lagar sig maten själv i ugnen.

Och jag kunde lämna över till Patricia igen för att åka och fixa fransarna hos Dau

Denna gång återgick vi till D och C böj,

Och så gick jag därifrån och såg pigg ut igen:D

Jag kommer aldrig att sluta göra fransar, för det gör mig så glad. Varje gång jag råkar se mig i en spegel så blir jag happy över att jag inte ser så trött och grinig ut;)

Man får fuska för att må bra och bli glad, och jag har inga större issues med folk som fixar sig. Däremot tycker jag att det alltid blir finast när man håller det så naturligt som möjligt. När det inte är helt uppenbart på tio meters håll att läpparna, tuttarna eller rumpan är fixad:)

Och förresten…alltså rumpimplantat – hur funkar det? Nej, jag överväger det inte:) men rent spontant så känns det som att det borde vara som att sitta på en halvtom basketboll? Eller två såklart;) Eller?

Och eftersom nån undrar, nej jag har inte fixat nåt mer än fransarna:;)

Och ja, jag funderar på lite av varje, tex tatuera eyeliner…. Som Michel Jackson;) Gör det ont? Törs man? Blir det fint? Antagligen snyggare än när jag målar iaf;)

Kanske. Vi får se:)

Närmast står nog en tatuering dock. Har en ide’ men måste bestämma mig för vem jag ska bolla den med:) Killen som gjorde min förre vet jag inte riktigt vart han tagit vägen, men funderar på den som Patricia gick till. Jag borde göra den NU så den kan få sol på sig i sommar utan att behöva täcka och krångla livet ur sig.

Kanske är jag lite knäpp, och kanske borde jag inte ens erkänna det här, men den där smärtan från tatueringsnålen kan jag längta efter:D

Stört, jag vet.

 

Efter att jag fått nya fransar så åkte jag och hämtade upp Lovelia på gympan, och sen Corrinda som tränat på gymmet. Hennes hand är ju lite sabbad så hon kan inte köra vanlig basketträning. Tydligen fick hon en smäll så att handen böjdes uppåt/bakåt och det gjorde skitont, men hon spelade på några minuter till. När hon skjutit några skott på korgen och insåg att handen inte funkade så bra bad hon om att få bli utbytt.

Några av de andra föräldrarna tyckte att hon borde åka direkt till akuten och kolla upp det, men här märks det vems dotter det här är, och hon viftade bort det och sa att hon skulle avvakta några dagar. Blev det värre så kollar hon upp:)

Janelle sa, när Corrinda berättade det här igår:

– Och mamma sa att du skulle ta en ipren och gå och lägga dig, eller hur?

;)

Kanske, att den här morsan inte direkt har klippkort hos läkaren:) Det allra mesta går över med vila. Barnen har blivit tuffa de med:) Givetvis så åker jag in om det behövs, och har varit där ett par gånger med sår som måste sys osv. Men jag är väldigt försiktig med antibiotika. Resistensen ökar och snart kommer vi inte att kunna bota tex lunginflammation med penicillin längre, och då börjar det bli jobbigt. Bäst att ta sitt ansvar och avvakta tänker jag.

Corrindas hand är ordentligt stukad, och en svullnad som börjar ge sig. Inget man direkt kan göra något åt, mer än vila. Hon får känna efter, och vill hon kolla upp det så gör vi det.

 

Sådär, nu ska jag försöka gunga mig upp ur fåtöljen för att gå ut med Doris en sista sväng. Vi går alltid runt kvarteret på natten, det är så förbannat mörkt i skogen jag måste gå igenom för att komma ut på den upplysta promenadvägen, så det känns mest bara riskigt, Att halka på en rot eller snubbla på en sten i kolsvarta mörkret undviker jag gärna.

Träningsvärken är inte nådigt som sagt och hur jag ska nå ner för att knyta skorna vet jag inte riktigt :D

Härligt!

 

I morgon åker jag och Jamie till Stockholm, det får ni höra mer om i morgon. Vi tar nog tåg, så han kommer vara överlycklig:)

Natti natti :)