Nya tag nu då. – Familjen Annorlunda
familjenannorlunda

Familjen Annorlunda

Nya tag nu då.

Återigen tusen tack för att ni finns:) Tack för alla mail, mess och kommentarer. Tack för de fina vykorten som rasslade ner i brevlådan:)

vykortFantastiska människor! Jag önskar att jag hade er alla i mitt IRL liv:) Det har jag ju iofs på ett vis, men ni fattar hur jag menar.

Idag fick jag besked från Agria, och i princip täcker de hela veterinärkostnaden, mycket mer än vad jag trodde eftersom jag betalat självrisken en gång tidigare inom en 125 dagars period. Det är skönt, även om jag hellre pröjsat massor och fått ha honom kvar. Men nu är det inte så. Det är sorgset och tårarna trillar vid de mest oväntade tillfällen. Smulan får massor av kärlek men nog undrar hon vart brorsan är allt. Barnen var väldigt ledsna och grät första dagen men sen är det bra, det är ju jag som varit hemma 24/7 och nog saknar allra mest. Men det går bra, jag sitter ju inte och bölar dagarna i ända. Jag är otroligt glad över att Zlatan som först var jätterädd för Doris och bara sprang och gömde sig, bestämde sig för att det var faktiskt han som var kung. Det tog några månader när min lillkille inte vågade ligga i mitt knä och mysa eller sova hos mig, men sen så. Vassa klor, snabba slag och högljudda fräsningar och Doris backade:) Zlatan tog över både min huvudkudde och Doris hundsäng:)

Coola kissen ♥

Zlatan

Det kommer en jobbig sväng till, när vi hämtar hans aska. Vi valde en enskild kremering för att kunna samlas alla och säga farväl. Och nu gråter jag igen.. Hörrni! Det här går inte. Vi pratar inte mer om det här nu! :)

 

Det är lite som att livet jävlas med mig mest hela tiden. Det här var värst, men till varje stor uppgift jag haft att skriva på journalistiken så nog fan har något hänt som tar kraft och energi. För ett tag sen så var det ju när elektrikern lyckades koppla fel och alla vitvaror i köket gick sönder. Inget som inte löste sig, men har man bytt en kyl så vet man att det är en del att ta reda på… nu var det ju kyl, frys, micro, diskmaskin och kaffemaskin. Mitt skrivande fick nedprioriteras. Nu har vi den STORA slutuppgiften, och ingen ska ju tro att jag kommer göra mitt bästa arbete direkt. Deadline i morgon, tack för den. Inte kom jag igång i tid heller för det första, och sen alla oro för Zlatan och sen sorg. Dessutom är det lite andra grejor som tar fokus. Jag är förvisso typ klar med två av tre artiklar i en serie, men skulle behöva ringa och prata med folk och jag orkar inte.

Jag är inte jätteimponerad av att ringa folk. Det tar alltid emot lite, och jag vet inte varför:) Jo handlar det om jobbiga saker så visst, men det gäller allt. Lite vanlig hederlig telefonfobi kanske? Å andra sidan ringer jag hellre upp folk än söker upp dem. Märkligt;) När jag inte mår riktigt bra blir det såklart ännu värre.

Haha, patetiskt;)

Men skit samma! Jag kommer göra så gott jag kan, och det kommer förhoppningsvis räcka:)

 

I söndags spelade Corrinda basketfinal.

spalding cup

I Nacka sporthall. Uppsala mötte Alvik.

Mormor, morfar, syrran, Janelle, jag och de fyra minsta ungarna skulle åka och hade full planering. Det enda jag inte planerat med var migrän. Jag säger ju det, my life sucks. Vaknade med det, och tippade i mig piller, och en energidryck som nån sagt hjälper medicinerna på traven, men hade aldrig kunnat köra. Nu kunde ju morfar och syrran köra varsin bil och jag satt i bak och blundade hela vägen till Stockholm. Väl framme hade det släppt hyfsat, gjorde inte ont, men var lite sådär luddigt.

Givetjävlavis hamnade jag bredvid hallens gapkäring;)

Om hon kunnat sitta STILL åtminstone, men nope hon satt och gungade fram och tillbaka, jabbade med knutna nävar som en annan boxare och skrek matchen igenom. Antingen någon spelares namn, eller bara Jaaaaaaaaa!!! eller, och detta upprepades i samma sekund som våra tjejer skjutit i väg en boll, Varje gång.. – RETUUUUUUUUUUR!

Och klappade i händerna på ett hysteriskt sätt, det riktigt smällde som pistolskott…gahhh.

Men håll käften för fan jag blir ju döv.

Janelle satt fem platser bort och bara skakade på huvudet;) syrran snett nedanför och hon tyckte innerligt synd om mitt huvud. Jag säger inte att man inte får heja på sitt lag, självklart ska man det!! Men man kanske kan ha nån slags känsla för att inte vråla på ALLT? Och dessutom är det fult och osportsligt att skratta åt det andra lagets misstag, att hånas. Speciellt när det är barn/ ungdomar som spelar.

Eller egentligen så var det inte det som störde mig, utan det var det faktum att Alvik tog ledningen direkt och sen höll den. De var jätteduktiga. Men så fort de inte ledde med de ca 15 poäng som de hade som mest, så började den här morsan och en farsa framför att klaga på tjejerna. De satt och muttrade om att de inte kunde passa, att de måste dribbla, att de inte skulle göra si eller så. Alternativt klagade de på sekretariatet som inte skötte sig tydligen..

När de sen vann, så skrek de ju högt först, för att två sekunder senare börja gnälla om hur dåligt de skött sig.. Sånt gör mig så irriterad. Här gör tjejerna en  bra match, mot våra skitduktiga tjejer, det var en jämn match men Alvik hade den från början till slut. Varför inte vara glad över guldet, och njuta av det till nästa träning, då kan man ta upp det som bör förbättras. Eller vänta lite här…jag menar ju såklart att föräldrarna ska hålla tyst och låta tränaren sköta det;) För mest troligt var det bara gapiga päron. Jag undrar jag hur det låter när de träffar sina döttrar som vunnit finalen?

– Vi vann!!

– Ja, men alltså, ni spelade jättedåligt mellan varven! Jo, ni satte typ alla era trepoängsskott, men alltså ni missade ju några… Asdåligt, skärpning!

Faktisk så har jag inte stött på det här speciellt ofta, jag vet inte om jag bara haft tur, men jag vill såklart tro att våra lagföräldrar är lite bättre än andra;)

Givetvis klappade jag händerna extra hårt och “smälligt” in her face så fort våra tjejers gjorde nåt bra;)

barnslig.nu jajamen;)

spalding

Jag känner mig alltid värdigt kort i de här tjejernas sällskap;) De är ofta hemma hos oss, och då är de alltid fyra,fem stycken långskånkar. Jag är ju nu inte jättekort med mina 169 centimeter men det märks när de kliver upp över 175cm strecket:)

Det här är ett gäng superhärliga tjejer på alla sätt och vis, och de är hur duktiga som helst. Förbered er på några av de här brudarna i eliten snart :D Om de inte ledsnar såklart.

Lagom till matchen var slut kom även migränen tillbaka, tack gapmorsan för det:/ och jag svalde lite mer piller och blundade sen hela vägen hem. Tur att Janelle sällskapade med syrran i fram, speciellt som det på allvar tog en hel timme att ta sig igenom Stockholm…klockan 18 en söndagkväll? Jag skulle seriöst skaffa mig en helikopter om jag bodde där;) Nu missade vi en avfart förvisso, men pappa körde “rätt” och det tog lika lång tid för honom med. Väl hemma gick jag och lade mig och sov till 21 då jag klev upp och kollade på Springfloden och OJ Simpson. Sen i säng igen, och vaknade med huvudvärk på måndagen. Meh vafan? Snuvig åxå, så vi tar väl lite förkylning på en gång då. Huvudvärken var inte migrän i alla fall och gick att kontrollera med ipren, så det är bra.

Idag är den borta. Men lite förkyld och inte på topp.

Jag har precis messat med bästa Dau, och fått en ” akuttid” för att fixa fransarna. Efter att ha gråtit i två dagar och torkat ögonen och verkligen blött upp dem med salta tårar så har det rasat av massor. Jag ser inte riktigt klok ut;) Ytligheter jag vet, men ändå.

Dau lyckades hitta en liten lucka i morgon kl 13, där det egentligen inte fanns någon tid, och hon är bara bäst :)

Just nu ser de inte direkt ut såhär;)

daumakeup

Och eftersom ni alltid “klagar” så lovar jag att fixa ögonbrynen med;) Kanske..;)

 

Nu ska jag återgå till min stora tråkiga slutuppgift. Det är väl märkligt att fast jag valt den helt själv så gillar jag den inte? Jag är svinless på den;) Jag har skrivit, strukit, skrivit om, googlat sakuppgifter, läst igenom den åttahundra gånger, skrivit om den igen och nu känns det om möjligt mer ostrukturerad än någonsin. Men det kanske är så det är, vad vet jag. Less är jag iaf. Men bit ihop, gör den och så är det klart sen. Det tråkiga med det är att då är journalistiken slut också.. och det vill jag inte alls! Hela våran klass har nog älskat varje sekund av det här, och ingen vill att det ska ta slut. Det måste innebära att det varit en suverän kurs helt enkelt!

Men nu drar jag bara ut på det….;) Mot uppgiften, wish me luck:)

Hörs snart!

Bye bye

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
familjenannorlunda

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Majo

    Både jag och min sambo har migrän och för oss fungerar det med Bamyl med koffein , en brustablett , smakar pyton och efter att vi druckit upp bamylen så tar vi en energidryck för det ska ge en extra kick till av koffein .
    När man har migrän ska värktabletter innehålla koffein men tyvärr hjälper inte alla utan man får prova sig fram . Energidrycker tycker jag oftast är tok söt sliskiga och ruggigt äckliga , den vi oftast dricker är x-ray pink grape och den är helt ok .
    Jag är ledsen för att du inte fick behålla Zlatan men som djurälskare har man inget annat val än att göra det rätta för djuren hur svårt det än är att mista sin älskling . Vår första katt fick vi behålla i 21 år och en dag kom hon och blängde på mig och sa med ögonen att nu är det nog , nu fixar DU det . Det var det jobbigaste jag gjort även fast Sally var fruktansvärt tjurskallig och envis och dom senaste 3 åren gått omkring och senilskrikit dygnet runt så saknar vi henne fortfarande och efter det har vi mist Busan som bara försvann , Bosse 14,4 år gammal hund och Gos , vår Zlatan , som helt plötsligt fick epilepsi och nu har vi bara brorsan Sigge kvar som är otroligt tjurskallig och envis och tycker att jag , hans slav , ska vara tacksam som blir väckt mellan 01,30-04,30 varje natt och sen ska vi vara på jobbet kl. 7,00 , så påsarna under ögonen hänger nere vid knäskålarna vid det här laget men när vi går och lägger oss och Sigge lägger sig i min armhåla med min arm om sig så är han värd allt för oss ändå för han är VÅR terrorkatt .
    Kärleken man får från djuren gör att man klarar av att få hjärtat sönderslitet vid dom svåra besluten man måste ta .
    Kram Majo

  2. Nettan

    Sonen på snart 8 år spelar fotboll, redan i den åldern finns de dom där föräldrarna som skriker lite för mycket…. En riktig plåga!
    Ta hand om dig, vet att du skrivit om stel nacke m.m. Kanske sorgen som gjort att du spänt dig extra och fått migrän pga det? Kanske sjukgymnast eller naprapat hjälper bättre i längden än tabletter?
    Själv har jag whiplashskada sen många år och kan få som migränanfall pga spänning i nacken. Kram

  3. Anne

    Skrattade åt din ivriga granne på läktaren men grimaserade också illa eftersom jag själv haft migrän i min barndom.
    Sorgen av en älskad familjemedlem, om så i päls, måste få ta tid. Liksom gå bredvid i livet en tid. Det finns ingen vinst med att inte låta sorgen vara en naturlig del av livet. Den som älskar, mister och saknar.

  4. carina H

    Håller med föregående talare. kul med Gapkärringen!!! vet hur det är, minns bara när grabben spelade fotboll och innerbandy, fattar inte vilken vokabulär en del föräldrar har, fanns en del som blev kallade till sekretariatet i pausen, där fick dom välja knipa igen eller vänta utanför.vet att det fortfarande är tungt efter det ni varit med om, men tyvärr går livet vidare, men blir nog lite tufft som du skrev när ni ska hämta urnan, har varit med om detta men till min man, först begravning och urnsättning efter 4 veckor, det är tungt men man måste ju genomlida denna dag ändå. försök att ha så bra det bara går i familjen. Kram från U-V

  5. Helen

    Carola, har du något mirakelpiller att rekommendera mot migrän?…
    Läste häröver i en kommentar om salt i vatten. Måste testas!
    :))

  6. Helena

    Dau är verkligen bäst! Tack för tipset om henne. Jag ska också dit på akuttid på lördag kl 12!!
    Förstår din saknad efter Zlatan och katterna är verkligen som familjemedlemmar. Här är det bara på nåder som vi får bo i huset

  7. Nanna

    Åh jag gråter också när ha läser om er katt. Fick avliva barnens kanin för ett par år sedan, den fick pest och då måste man avliva. Och jag stod hos veterinären och tårarna bara rann. Och då säger min lilla tjej som då var fyra år -“Mamma det gör inget att hon dör, jag ville ändå hellre ha en ponny.” Så veterinären hörde. Jag både skämdes och skrattade och grät.

    1. Anne

      Tack för ett gott skratt! Förstår att det blev en besvärlig situation mitt i sorgen och smärtan.. Det är då man står mitt i livet på nåt sätt. Gråt och skratt om vartannat.

  8. Julros

    Haha näe smäller av! Vilket kul inlägg om gapkäringen! Det var nog plågsamt för dig pga huvudvärken men ser framför mig när du sen “klappade jag händerna extra hårt och ”smälligt” in her face så fort våra tjejers gjorde nåt bra;)barnslig.nu jajamen;) :-)