Familjen Annorlunda

♥ Tack till er som erbjuder boende i sommar, jag blir alldeles varm i hjärtat av att det finns så fina människor:)

Jag måste kolla upp OM vi ska åka och NÄR, men återkommer om det blir aktuellt.

Underbara människor :)

(Jag kan inte ta husvagnen för jag har inget drag på bilen, och har i princip noll packutrymme om vi åker sju pers, så därav blir inget där man måste ha med egna kuddar, täcken, madrasser och matlagningsgrejor aktuellt:) )

Men vi ska prata om något annat i dag, nämligen att vissa människor envisas med att vidhålla att jag är bitter. Till och med försöker liksom övertyga mig om att jag visst är det.

Jag envisas med motsatsen – att jag INTE är ens i närheten av det:)

En snabb koll på synonymer först ger orden:

1 – Besk, Skarp, Amper, Sträv, Hård, Stickande, Bitande.

2 – Hätsk, Hatisk, Förbittrad, Ledsen, Förgrämd, Besviken, Tung, Smärtsam, Svår, Tragisk

3 – Dyster, Elak, Sardonisk, Hånfull, Sarkastisk.

Jag kan gå med på att jag möjligen är/var Ledsen, besviken, och att det hela är/har varit Tungt, Smärtsamt och Tragiskt.

Bitter betyder i stort sett samma sak som besk eller hatisk, enligt min googling. Och då anspelar Besk på smaken. Så Hatiskt alltså.

Och nej, jag hatar INTE.

Jag kan omöjligt förstå varför man ska slänga sig med att jag är bitter, för det i sig är ett ord man använder om folk som man tycker är riktiga grinskallar. Om folk som sitter hemma och gnäller om allt. Som aldrig är nöjda, som är avundsjuka och griniga. Missunnsamma. Och…det används uteslutande om kvinnor. Speciellt om man råkat kliva över 40+ strecket och något jobbigt händer i livet, man blir av med jobbet tex. Eller blir dumpad. Då är man automatiskt BITTER. I en jäkligt negativ mening. Och det är exakt vad ni som skriver det till mig menar.

Det är ingen ide att ni försöker er på några försköningar här;) för ni menar det på ett nedsättande vis. Annars hade ni aldrig valt just det ordet.

Jag är i det vardagliga inte arg, inte upprörd eller ens speciellt ledsen över att det blev som det blev. Jag har ältat färdigt, är less på att prata om det. Klar. Emellanåt så ploppar det upp saker som gör mig topp tunnor skitförbannad, oftast så handlar det om att barnen blir taskigt behandlade. Andra gånger kan jag bli oerhört ledsen/irriterad över att saker som var en total omöjlighet när vi var en familj, som liksom inte ens fanns på kartan, plötsligt är vardag. Som att vara ledig från jobbet tex. Det är väl klart att det svider. Att ha skött hemmet och barnen i alla år, och hela tiden fått höra att det är omöjligt att han var ledig en endaste helg, eller att det var omöjligt att ta ut tre-fyra veckors semester i ett sträck. Och nu minsann…. nu går det alldeles utmärkt. Och inte bara en gång, utan varje år. Det var det enda jag klagat på, i princip det enda vi grälat om, det enda jag bett om.

Tid tillsammans.

I 26 jävla år. Och det var omöjligt. Men nu har ett mirakel skett och det är fullt görligt.

Om man inte skulle bli arg och ledsen över sådana saker, då vet inte jag. Det är ju inte som att jag sitter hemma och det ryker ur öronen och jag krälar på golvet av vanmakt och ilska, ligger i fosterställning och vägrar gå upp eller ens slår huvudet blodigt i närmsta dörrkarm. Nä, jag spyr lite galla och sen är det bra.

Det jag känner för honom idag är förakt. Rakt av, jag föraktar det han blivit och det han gör. Jag föraktar hans feghet. För det mesta så känner jag inget alls, mer än en svag touch av äckel. Jag har för länge sen insett och accepterat att den jag levde med så länge var ett svin, men dolde det väl. I ärlighetens namn är jag rätt nöjd med att slippa honom. Mitt liv är roligare utan honom,även om han borde sköta ALLT snyggare. Mitt liv är även väldigt osäkert pga honom. Mycket står nämligen i hans makt, mer än vad ni någonsin kommer att fatta. Jag är ungefär 99% av tiden glad, positiv och stark. Jag tar hand om mina barn utan att klaga, ( så mycket, hehe) jag missunnar ingen något, och jag skapar mig en ny tillvaro för mig och barnen. Jag är till 99% glad, och så kommer en ynka procent då jag är arg, ledsen, irriterad, orolig, rädd, frustrerad, nedstämd och deppig.

Jag fattar liksom inte vad som ska vara så bittert i det?

Att jag blir förbannad mellan varven är en helt annan sak, det skulle ni bli åxå, jag kan i princip lova det.

Jag skulle kunna vara bitter..Inte så många skulle tycka det var konstigt.  Men det tar alldeles för mycket energi, tid och glädje, och det ligger inte för mig.  Mitt glas är halvfullt och inte halvtomt. Jag bryter ihop och kommer igen. Gillar läget. Drar på med galghumor. Det som inte dödar härdar.

Vi säger så här, som man sa när man var liten : ”Den som sa´t  han va´t. :)”

Det innebär att när ni kallar mig bitter så projicerar ni bara era egna känslor på mig:)

Jag är inte bitter. Jag vet det, och mina nära och kära vet det. Nu har jag berättat det för er, och så får vi se hur länge det dröjer tills nästa gång nån slänger sig med det:)

Det var dagens ordbetydelselära. I morgon ska vi prata om ordet Hänsyn. Även det ett svårt ord;)

Vidare kommer jag avhandla: Inkubationstid, 48-72 timmars rekommendationen, Smittskydd, Rondellkörning, Blinkers – vad är det? Respekt, Medmänsklighet samt Curling.

Tunga ämnen, svåra att förstå, jag vet;)

Nu ska jag ta en powernap!

Bye bye:)