Jag är alltid stolt över mina ungar, varenda en av dem. Alla har sina svårigheter att brottas med, och alla har sina grejor som de kan briljera med, stora och/eller små. Jag tycker det är helt fantastiskt att få följa dem och se hur de utvecklar sina färdigheter och hur de växer.
Redan från att de är väldigt små så får de öva sig i att klara saker själva, som att klä på sig, äta själva, klä på sig både inne och ytterkläder och så vidare, och som de växer med det ”ansvaret”:)
Lyckan i att själv kunna ta på jacka och skor och slippa vänta, det är fantastiskt. Jag har under åren sett så många föräldrar som klär på sina helt normalt utvecklade fem-sexåringar kläder, varenda gång vi ska från kyrkis/öf/skolan edyl, hur ungarna ligger och krälar runt på golvet helt ovilliga i att ens sträcka på en arm för att få in den i jackärmen, eller trycka ner foten i stöveln. Ofta har mina små tvååringar fått på alla kläder själva medan de större femåringarna legat och gnällt efter hjälp.
Jag vet att andra ofta kan tycka att jag är slö, slapp och likgiltig när jag inte är som ett plåster på mina ungar, speciellt när de gör något som anses ”farligt” som att klättra upp på ett litet lågt bord, eller vingla runt på lekplatsen, men det har liksom alltid funnits en baktanke, och det är att ge dem möjligheten att få lära sig på egen hand. Jag har alltid haft ett vakande öga på dem, men inte sprungit efter dem så fort de försvunnit runt ett hörn, eller så.
En gång var jag förstagångsmamma jag också:) och då läste jag Anna Wahlgrens Barnaboken. Jag tog till mig ungefär inget, förutom en sak, och det har jag däremot applicerat rätt väl på min uppfostran. Det är, fritt utvecklat av mig men läst i den boken, ungefär så här: Ett barn som inte får, tex klättra upp i ett träd, passar på så fort föräldern vänder ryggen till, och klättrar då fort, fort för att inte bli sedd, och så upptäcker föräldern och skriker till och barnet tappar taget och ramlar ner, eller så skyndar de sig så de blir slarviga och ramlar ner.
Om man låter barnet prova, så behöver de inte raska sig på, utan kan ta sin tid, fundera hur man på bästa sätt tar sig an det hela och sen klättra med fokus och lite eftertanke, och förhoppningsvis klarar de av det:)
Ingrip endast vid livsfara. Alla lär sig genom att prova, misslyckas och prova igen. Så småningom klarar man av det:)
Att curla sitt barn tar ifrån dem möjligheten att lära sig, och dessutom tar man ifrån dem glädjen över att kunna sjävla.
Så uppfostrar jag mina barn, när de blir större kallar jag det Frihet under ansvar, och då innebär det att de får rätt mycket frihet, men då ska de jäklar anamma sköta sig åxå. Missbrukar man mitt förtroende då blir jag riktigt sur.
Det funkar rätt bra:) Givetvis är ungarna olika, och jag har haft så mycket duster med dem, och det kan visst ljugas och spela bort mig, men i det stora hela tycker jag att vi alla vinner på det. De ska ju Vilja sköta sig, eftersom det liksom premieras, medan att missköta sig innebär straff. Mohahhaha;)
Jaha, och varför blev det en så lång utläggning om det då? Det enda jag skulle säga var att jag är så in i bänken stolt över Corrinda idag, som kom med i uttagningen till den där cupen.♥
Hon har kämpat, och slitit, och vägrat vika ner sig, och nu fick hon en plats. Jag vet att inte alla kompisar fick det, och det är hon ledsen över, och tycker att det är lite jobbigt att hon fick en och inte de, och då älskar jag henne ännu mer, och är ännu lite mera stolt över henne. Att kunna känna så visar på empati. Något har jag alltså gjort rätt:)
Igår då, först var det ju träning inför våruppvisningen nästa vecka, och vi satt där några timmar. Mellan Lovelias och Trixies pass gick vi till bowlinghallen och åt lunch, och sen tillbaka. När det var klart skyndade vi oss hem för att hämta de andra barnen som skulle med på Berättelsen om Askungen, och sen ner på stan igen.
På trappan upp till Domkyrkan:)
Syrran hade hittat en parkering, och jag släppte av barnen hos henne och sen snurrade jag, varv på varv för att hitta någon, det fanns inte ens fickparkeringar…fullt överallt, och till sist blir man ju lite stressad:) Till slut hittade jag en lucka på st Eriks torg, fick in bilen där och traskade till bion, där det var toabesök och popcornköp.
Filmen var BRA! Det är ju inte animerat utan riktiga människor, och den var helt klart välgjord och bra. Jamie och Jordan var nog i minsta laget, jag hade tänkt lämna dem hemma men hade ingen barnvakt. De satt stilla, och var tysta, men Jamie som jag hade intill mig tyckte inte att det var så spännande. Det kan jag fatta, det är rätt mycket dialog, och liksom inget roligt att titta på för dem.
Vi äldre blev rätt hänförda av Askungens godhet, och Janelle sa efteråt att hon skulle vilja vara så där snäll och god, och blev lite rörd när jag sa att hon ÄR ju det redan. Det är liksom svårt att vara vänligare och snällare än den ungen ♥
Kläderna och miljöerna var vackra, och musiken härlig. Vi ger faktiskt filmen toppbetyg. :)
När den var slut for vi hem igen, de åt lite middag, det lilla de fick plats med bland alla popcorn, och sen for de ut och lekte med kompisar en stund innan det var sovdags.
Idag hade vi besiktningstid för Pärlan, så pappa och mamma kom, jag kan ju inte dra den med min bil, Mamma stannade med killarna och pappa och jag åkte iväg. Den gick inte igenom:(
Ett däck som hade torrsprickor, och det hade vi ju kunnat sett själva förvisso, men så illa såg den inte ut, och den rullar ju liksom inte omkring utan står still. Det är dit och hem bara. Sen var det nåt som hackade när det tvärbromsades…nån stötdämpare i draget eller så. Jaja, bara fixa, ska sura lite först;( och så på det igen.
Sen var det tvätt och matlagning, innan jag åkte och tränade, först gympapass, och sen en sväng på gymmet.
Sist när vi körde sittande benpress började jag på 80kg, och ökade till 90, och tog 10 reps av varje, sen gav jag upp efter fyra reps på 100kg.
Janelle tog tio reps på 100 kg, och det går ju inte an, man måste tävla om allt, det vet ju alla;)
Så idag körde jag – tio reps av 90kg. Sen 90 kg. Sen 100kg, 100 kg igen, och så avslutade jag med 110kg.
50 reps med hyfsat tungt;) men inte jättedjupt ner för då går mitt knä åt skogen och det vill jag helst inte.
Det blev lite ryggdrag och andra drag varvat med benpressen åxå, men sen gav vi oss eftersom vi i morgon har en liten plan… Först cirkelfys med Björn kl 11, och sen HIT med Anders kl 17.30. TVÅ tuffa pass på en dag…få se om och hur det i så fall går:)
Nu ska jag hoppa i säng, så jag får sova lite inför det:)
Natti natti :)
Vi har samma tänk du o ja Carola
Har ddet kommit av sig självt att de klär på sig?
Min 4-åring vill inte ta på sig ytterkläderna själv.
vanliga kläder sköter han själv men det kan ta 20 minuter när man ska hemifrån och förskolan har bett oss öva hemma.
Han började och var duktig men så fick han ett syskon och blev väl lite bebis igen eller nåt och vi har försökt med hot, mutor, tävling, uppmuntran/beröm, att han ska vara snabb som en brandman osv..
vi stressar inte eller så (klart jag blir irriterad ibland om det är lite bråttom) men han liksom bara vill skjuta på att klä sig, fast han längtar ut
Håller med dig om det mesta! Har ett barn som är alltför försiktig och inte tror att han kan, så vi besöker diverse ställen (typ lekplatser) och försöker peppa till att prova iaf liiite:) Märker att våra föräldrar, dvs sonens mor/farföräldrar gärna ropar ”akta så att du inte…” i många lägen, så vi har faktiskt sagt ifrån. Han behöver snarare akta sig mindre, det hör till livet med lite skrapsår ibland…
Däremot den här curlingen vad gäller klädsel. Jag VET att min son kan klä på sig ytterkläder själv, och det gör han när han är på förskolan- förutom när jag hämtar. Plötsligt är det tydligen ett helt omöjligt projekt att sätta fötterna i skorna eller att dra på sig jackan, och dessutom ska både han och kompisarna visa vad de gjort under dagen, och småprat med fskläraren, andra barn ska hem och hallen fylls av fler föräldrar som ska hämta. Vid det laget är jag trött och längtar efter att vi ska komma iväg, och jag bara orkar inte tjata om varenda lite detalj. Så jag kan erkänna att jag i de lägena oftast gör det enkelt för mig och hjälper på med både skor och jacka så att vi kommer ut genom dörren. Kan tänka mig att det är så för fler föräldrar. Så det är för mig inte barnet jag curlar, eller jo det med, men mest mig själv ärligt talat…
Jag håller med dig till fullo!!
Man undrar ju lite hur det kommer gå för alla curlade barn när de växer upp och ska klara sig på egen hand. Jag tror dessutom att barn blir mer lyckliga om de får lära sig att kunna själv, stora som små.
härlig inställning till barnens lärande och förmåga att klara sig själva, kunde inte sagt det bättre själv! :)
Grattis Corrinda (och Carola)!
Hej Carola. Går runt med samma känsla, så stolt över min sons framgång i basketlägrena dom vart på. Dock tillhör vi en annan klubb än ni. Kan ju säga att jag var med i Ockelbo i helgen och kan ju tycka att din dotter gjorde ett superbra läger. Hon har mer längd än dom flesta andra tjejer på lägret. Kan säga att det faktiskt är härligt att se att vi har så många unga talanger inom baskteten i Sverige nu. Så vi kanske ses på Miki Herkel cup i maj. Om dottern undrar så är jag mamma till Alex som också gick vidare fast på killsidan.
Carola: Oh vad härligt! Kul att din son gick vidare han med, då fattar du min känsla:) Jättekul att hör att du tycker Corrinda gjorde bra ifrån sig, och jag kommer se så mkt jag bara kan av cupen, älskar att det är på hemmaplan det underlättar så oerhört för mig då:)
Skulle aldrig curla, men har du något barn som är för våghalsig? Som provar vingarna för långt, som tack vare det blir ett olycksbarn. (jag har därav frågan) samma barn är oerhört självständigt och fixar det mesta själv, vill aldrig ha hjälp.. Vetgirig som få, är 4 1/2 år. Mitt äldre barn är en filbunke så det här är nytt för mig.
Jag har inga dumdristiga våghalsar, nånstans verkar de ha spärrar för vad som är helt galet…;)
Däremot har Lovelia utan att vara våghalsig utan bara haft otur lyckats göra illa sig massor med flertalet ärr i ansiktet som följd..:(
Kul att det är skillnad på dina barn:)
Så försöker jag också göra. Medan andra föräldrar står och ropar försiktiga ord till sina barn, ”inte så högt”, ”ta det försiktigt” osv. står jag där och ropar ”vad du är modig” när hon är högt uppe och klänger. Fast det var lite svårt när hon var 2 år och skulle högt upp men hon klarade det! Hon måste själv få lära sig vad hon klarar och inte klarar. Men jag har alltid stenkoll på henne vid lekplatsen. Däremot klä på sig själv, det vet jag att hon kan, men det kan ta trehundrafemtielva år, så då hjälper jag henne ibland. Det är inte fel att curla ibland, det vet man ju själv, ibland orkar man inte ta hand om allt och inte blir det bättre om någon skulle kräva det. Fast då kan hon få vänta tills jag gjort klart det jag håller på med.
Så är vi oxå,dom måste få testa för att lära sig :-D
Jag får blunda vissa gånger haha då jag helst hade velat att dom inte gjorde det men,det är bäst för dom o dom blir ju själva så stolta när dom lyckas :-D
Mvh camilla
Barn som går på förskola är experter på att klä på sig själva. : ))
Nej! Vilken generalisering…
Nu gav du mig dagens skratt alltså! Har du satt din fot på en förskola någon gång?
Jag jobbar som vikarie inom förskolan och ser dagligen att MINST hälften av barnen i varje grupp är söndercurlade med påklädning.. Sen får dom allt prova och lära sig hos oss, men med 10 ungar som ligger på golvet och skriker att dom inte kan, så hade vi aldrig kommit ut! Så ofta som möjligt tar jag striden, men det går ju inte alltid tyvärr. Och gör sällan nytta hemma eftersom barn vet att det funkar fint att köra med föräldrarna!
Nja… Nä enligt min erfarenhet handlar det mer om föräldrarna. Om de inte finns i närheten kanske ungarna klär på sig, men i sällskap av dem så kan de plötsligt ingenting. :) Har inget med förskola eller ej att göra, och mina har ju som bekant inte gått där och är verkliga experter på att klä sig själva :)
Nej.
Däremot försöker vi som arbetar i förskolan naturligtvis att hjälpa dem lära sig att bli experter på det, vilket inte utesluter att även föräldrar är kapabla att göra det. Jag är av förklarliga skäl för förskola men det betyder inte att jag är emot föräldraansvar eller inte tycker att föräldrar är kapabla att hjälpa sina barn att tillägna sig grundläggande kunskaper (där jag bland annat anser att påklädning ingår).
I min yrkesvärld är det perfekta scenariot ett välfungerande samarbete mellan hem och förskola, där barnet vet vad som förväntas av det både hemma och i verksamheten, samt av alla berörda vuxna ges förutsättningarna att klara av dessa ”krav” (som naturligtvis varierar beroende på ålder och andra förutsättningar).