Det är andra födelsedagen som Janelle inte bor hemma, och jag alltså inte får smyga upp och väcka de andra syskonen, för att sen tåga in och sjunga för henne, och överlämna paket på sängkanten. Jag gillar det INTE. Men accepterar det såklart, för så är det ju meningen att det ska vara.
Men jag kommer alltid att sakna det.
I stället är det Simon som får lov att vara den som väcker henne med skönsång;) och ta med henne på middag ute på stan, och det är precis vad han gjort idag. Jag vet inte om sången, men middagen ♥
Janelle är mitt första barn, och jag vet att jag inte tyckte de var riktigt kloka på BB, tänkte de låta oss ta hem det där lilla pyret? Hur skulle vi kunna ta hand om en bebis? Jag jobbade ju på barnsjukhuset, förvisso, och hade förvisso tagit hand om många bebisar tidigare. Väldigt väldigt sjuka, sköra bebisar dessutom. Men då på just sjukhus, med full medicinsk backup. Nu skulle jag ta hand om en helt på egen hand, dygnet runt.
I flera månader hade jag en liten känsla av att någon snart skulle komma och hämta tillbaka henne:) Ringa på dörren och säga att jag fått låna klart nu, så kunde jag vara vänlig att lämna tillbaka bebisen.
Men ingen kom, och jag måste säga att det var ju inga större problem att ta hand om en helt egen unge, 24/7. Hon var en väldigt behändig liten skrutt, åt och sov som hon skulle, hängde med mig på stan, dit jag promenerade var och varannan dag det var lämpligt avstånd, tog väl en 45 minuter. Jag tyckte, på fullaste allvar, att folk borde titta på mig och barnvagnen och liksom tycka ” Wow, där går hon, hon har fött ett barn” och att solen sken extra mycket på mig där jag gick. Att jag på nåt vis var unik:) Haha, fast jag med intellektet visste att det föds barn varje sekund så kände jag ändå att mitt barn var ju speciellt. Och det är hon ♥ det är de allihopa, både mina och andras.
Jag älskade att vara mamma,även om det var lite ensamt, jag hade ingen koll på Öppna förskolor osv då, och vågade inte gå ner till vår kvarterslokal där det samlades lite mammor en gång i veckan, jag kände ju ingen. Fegt, jag vet, och insåg när jag sen hittade på kyrkans verksamhet att det var ju inget farligt, bara kul. Att jag där träffade Matildas mamma, Anna, som sen dess varit en kär vän, är bara en guldbonus. Vi fick sen var sitt barn till, med fem veckors mellanrum, Patricia och Joel ♥
Janelle blev storasyster för första gången när hon var 21 månader gammal, och jag var fundersam på hur man skulle kunna älska någon lika mycket som jag älskade henne, men det var inga problem, man delar ju inte kärleken till barnen, man multiplicerar den:)
Att bli mamma är det bästa som hänt mig, och att jag fått förmånen att få vara mamma åt nio fina ungar, det är inget annat än fantastiskt. Folk med fancy karriärer och feta bankkonton tycker jag är knäpp, men jag skulle inte byta ut mitt liv mot något. Jag skulle vilja ändra vissa saker, eller vissa personers beteende, som gör mitt liv svårare idag, men jag ångrar inget, och jag skulle inte göra något annorlunda.
Mina barn är den bästa karriär man kan ha:) Taskigt betald karriär iofs om man snackar pengar, men talar vi kärlek är den svårslagen ♥
Janelle, jag hoppas att du haft en superfin födelsedag idag!
Jag älskar dig ♥
Och nu blev jag lite tårögd, så jag kom av mig, bäst att avsluta:)
Natti natti :)
Hej Carola!
Måste bara få berätta om den där känslan att känna sig ”unik” när man fått barn. För ganska exat 25 år sedan (hualigen vad tiden går) så föddes min son ,halv11 på kvällen, jag gick med honom i famnen på Östra sjukhuset, tittade ut det snöade rejält , bilar körde på den stora vägen MEN hallå fattar ni inte där ute i världen , jag har blivit mamma! allt skall ju stanna då ,bilar , snöandet o.s.v. .Härlig känsla! Exat samma känsla hade jag när min fina mamma avled, min bror, pappa och jag hade tagit farväl av henne på boendet hon vistades på (detta var feb.2010 alla hjärtans dag dessutom…….) När vi åkte hem så mötte vi bilar, det snöade o.s.v Men hallå stanna tiden fattar ni inte där ute i världen min älskade finaste mamma är död!! Kom då på mig själv att jag hade precis samma känsla som vid min sons födelse. Varför stannade inte världen därutanför? Jo, livet går vidare oavsett vad som händer. Kramar till Dig Carola,Din blogg är fantastisk!!
Ja!! Precis så! Varför rullar världen vidare?? Jag tyckte det var väldigt märkligt att behöva sätta mig och betala räkningar… Hallå? Jag har ju fött barn?? :) Håller även med om att det var lika när min mormor dog.
En märklig känsla. Kram ❤️
Janelle och Simon är så söta ihop :) <3
Nog ingen som kan läsa detta utan tårar
Det finaste jag läst på länge!! Du har en smittsam kämparglöd, som jag beundrar.
Vackert kort på Janelle o hennes Simon.Verkar vara en jätte gullig kille.
Du skriver så fint om dina barn,lyckliga de som har dig till mamma!!!
Kram Lena
Jättefint skrivet om din dotter! Kärleken till barnen slår allt annat man kan vara med om! Min dotter fyllde 5 år i söndags och min son fyllde 3 år igår. Det är så mysigt att få fira dem med släkt och vänner. Jag tillhör dem som behöver en karriär också för att trivas fullt ut med livet, men det betyder inte att jag inte kan förstå att andra känner och prioriterar annorlunda. Tur att vi alla är olika och alla är vi de bästa mammorna för just våra barn.
Vad fint du skriver. Jag tycker att Familjen Annorlunda visar att det inte är någon större skillnad att ha många barn. Att det inte behöver bli kaos just för att man är många.
Så otroligt fint skrivet <3
Jag blev också tårögd, när du beskriver din kärlek för barnen. Mycket pga att jag har 4 egna, så jag vet hur det känns. Dom är fantastiska och man älskar dom så det gör ont! Dom är det bästa man har <3
Carola det kanske vore ngt för dig att öppna upp ditt hem för behövande barn! Väldigt fint skrivet om Janelle.
Det skulle jag väldigt gärna göra, men vet inte hur de ställer sig till att jag är ensam, dessutom med många egna ungar ;) folk förväntar sig ju kaos och fattar inte att det funkar exakt lika hos oss som hos alla andra :)
Jag är också själv, tyvärr hsr jag inte några egna bsrn. Men här är jag mer än ok.att ha familjehemsbarn. Din kärlek o kälrken från dina barn är så värdefullt för de barn som har föräldrar som inte mäktar ansvaret själva. Om du känner att du vill så hör med socialtjänsten i din kommun. Familjer som vill öppna sitt hem för andras barn växer inte på träd.
Carola: Hm, kanske ska kolla ändå då…när det lugnat ner sig och stabiliserat sig:) Tack, och härligt att höra att du engagerar dig i barn som behöver det :) <3
Så fint du skriver <3 Jag håller fullständigt med dig om att vara hemma med sina barn är den bästa karriär man kan ha! Jag har sedan mina barn vuxit upp och flyttat hemifrån fortsatt med att ta hand om o vara bonusmamma till andras behövande barn, att vara utan barn i huset är jag inte klar med ännu ;) Att vara familjehem är ett beslut jag aldrig ångrar att jag tog!
kramar till dig <3