Hm det lät kanske som jag var hundra år..men i går så flyttade vi ju åt Janelle och Simon:)
Syrran och jag kom med kärran, och Simon, hans mamma och brorsa, och Janelle var precis iväg med ett lass, men sen när de kom tillbaka så var det hard core flyttning, och på två lass fick vi med det mesta. Ett med kläder, husgeråd osv och ett med stora möbler. Allt var välpackat i bananlådor, och diverse andra lådor, uppmärkta med var de skulle i nya lägenheten så det var bara att ställa in i rätt rum:)
En av Simons kompisar kom och hjälpte till efter en stund, och det innebar att det var tre starka och 190+centimeter långa gossar som fick ta alla tunga saker, och sen nå alla saker på hög höjd;)
Vi tjejer kunde med gott samvete ta lite mindre och lite tyngre.
Solen strålade, och även fast vi inte direkt var ute så var det skönt ändå:)
Plötsligt hade klockan blivit tre och alla var hungriga, så det fick bli ett stopp på ett mathak, med buffé. Mongolisk, wok och sushibuffe.. Okey. Jag äter inte buffé´. Jag äter inte asiatisk mat, förutom sushi då, jag tycker inte om det sötsura, kryddorna, det ofta bara skitstarka, alla slingrande groddar och skit som dränks i nån brun tunn sås…usch.
Buffe, är ju livsfarligt, mat som står i timmar och folk som snorar och snuskar, dubbeldoppar, tappar skedar i såsen och fiskar upp med smutsiga fingrar…fy fan.
Men alla andra ville dit, och eftersom jag inte hade nån lust att åka iväg ensam på nåt annat plejs så plockade jag ut det godaste, sushi tex, även om jag direkt när jag stoppat i mig den var helt övertygad om att jag skulle få matförgiftning…Ja jag vet att jag är lite larvig, men hygienen på krogar är ju inte helt bra överallt., och jag kanske har fördomar nu, men det är väldigt ofta som just asiatiska ställen får nerslag. Vad det beror på vet jag inte, och tänker inte spekulera i, men eftersom jag inte gillar maten går jag ju sällan dit av flera anledningar :)
Maten var helt ok, låg i små skålar som fylldes på hela tiden, riktigt varm och riktigt kallt så det var säkert ok, men ni vet de där känslan…eller det vet ni säkert inte, om ni inte är emetofobiker, som jag, om än i ett något botat tillstånd..:) Kräkfobi, med andra ord. Det finns inget jag varit så rädd för som att vara i närheten av kräkande människor och på så sätt eventuellt bli smittad.. Jag har med åren lärt mig hantera det, på nåt vis, och är inte längre panikslagen från oktober till april…men jag gör så mkt jag bara kan för att mota alla sådana sjukor i dörren.
Hu! Alltså, utsätter jag mig inte i onödan för risken att drabbas av matförgiftning.
Ja, det kan tyckas överspänt, men det är inte ett rationellt tänkande direkt, som ingen fobi är.
Hur som helst, jag mår bra, och det var en nödvändig paus, för sen körde vi på, och totalt 14 timmar jobbade vi med flytten :)
Vi bestämde att det skulle målas i vardagsrummet, de tapeterna såg för sorgliga ut, så Janelle och Simon åkte iväg och köpte färg och rollers och grejor, och hann in på Ikea för att hämta sin nya soffa och skrivbord. Allt i det rummet står i mitten och det är tejpat tidningar längs med hela golvet. Taket var fint, såg nymålat ut i hela lägenheten, så det får vara. De spacklade och slipade och torkade av väggarna och dammsög och grejade och jag pysslade med att sätta in hyllpapper i köksskåpen:
Skåpen är original från när husen byggdes nångång på typ 30-40talet, och har ju sett sina bästa dagar, men jäklar vad välplanerade och fina de är, och med lite hyllpapper så blev det så himla fint.
Det tar tid men är värt det :)
När vi gav upp vid halv tolv så skjutsade vi först Simon och Janelle hem efter att de kört tillbaka hans mammas bil, det är sjukt svårt att hitta p-platser, men hon har en där hon bor, och så lämnade vi tillbaka kärran, mitt i natten…Anna och Wilma kom ut och pratade lite med oss, fast vi försökte smyga :)
Så hem till mamma och pappa och byta bil, och så skjutsade syrran hem mig, och det var marsch pannkaka i säng klockan 01.00:)
Syrran var säkert jätteglad över att kliva upp sex och åka och jobba ;)
Jag fick ju sova till sju iaf…när det var dags att väcka lite barn. Men sen gjorde jag inte så många knop hemma. Jag körde några maskiner tvätt, och satt sen mest och pratade med Patricia som är jätteförkyld, allt medan Jamie gjorde hyss på hyss…Gahhh, innan lunch var han uppe i ” Förgrymmade onge!” och det var Snickarboa som gällde för honom…han bla hämtade saltet och hällde ut i hela vardagsrummet…? Målade naglarna..
Eller lite kom ju faktiskt PÅ naglarna, men det var ju lika mkt på benen, armarna och fingrarna… Han var tokspeedad, och fick lov att sova middag för jag orkade inte med hans påhitt :)
Sen vaknade han på ett bättre ospeedat humör :) Pust!
Tränat, och nu är det sovdags!!
Massor i morgon…men det tar vi då :)
Natti natti :)
Vad skönt (eller vad man ska kalla det) att det finns fler som har samma noja som mig. Varje gång jag äter pizza, eller ännu värre köpt sallad tänker jag att nu blir jag säkert sjuk. Jag har själv jobbat inom resturang så jag vet hur slarvigt det kan vara… Urk!
Bus-Jamie då, han ska va snäll mot mamman sin han ;)
Låter fruktansvärt jobbigt med kräkfobi och inget man kan göra något åt. Jag tycker om buffé men äter sällan den varma maten, gillar den kalla maten och kalla röror. Har så vitt jag kommer ihåg aldrig blivit sjuk efter att ha ätit buffé … peppar peppar
Spännande med nytt boende för ungdomarna, min äldsta är 18 men det dröjer nog innan hon flyttar hemifrån. Ska bli spännande och se om jag gråter eller applåderar när hon flyttar ;)
Vad typiskt att Jamie fick tag i just svart nagellack, hade ju gärna fått vara genomskinligt!
Ha det så gott!
Jag jobbar med en tjej som har total panik mellan Oktober -mars och nu har det visst blivit längre då kräksjukan härjar fortfarande i valda delar av Norra Stockholm.Då det faktiskt är sjukt opraktiskt att vara så rädd för kräks när man arbetar med tonåringar.Det helt paradoxala är att hon inte ens blir sjuk och ingen annan på mitt jobb heller,vi har helt enkelt inte kräksjukegenen så trots att hon aldrig blir sjuk att inte vi hennes arbetskamrater blir sjuka så är det hundra försäkringsfrågor och kontrollerade på vem som har skurit ett bröd till vad man kan äta på resturang.Kontrolleradet och frågorna avtar i April . Ett exempel är att vi får in ett barn som druckit sig blågrön på sprit och kräks(det är bra att de kräks) så kommer hennes oro för att barnet förutom är redlöst berusad också har en släng av vinterkräksjuka och ingen kan ju såklart lova att sådant inte är fallet men troligen inte och har de nu haft det strax innan så är dessa virus helt bortblåst med mängden alkohol som intagits.De fakta som läggs fram spelar ingen roll hon har alltid ett motargument.Vi har erbjudit henne KBT behandling för att det är så sjukt jobbigt att jobba med henne pga. av det här än så länge har hon inte riktigt velat ta emot den hjälpen men jag hoppas att den dagen kommer snart både för hennes skull och för vår då det begränsar henne så och oss med.Det måste vara fruktansvärt att vara så panikslagen för att bli sjuk och jag känner stor empati för alla er som lider.
Jag känner igen mig i det där emetofobi-problemet. Det är väldigt hämmande och inget man direkt pratar högt om när t.ex jobbarkompisarna vill gå och äta lunch på buffé-hak. Då sitter man där och slingrar sig. – Jag hinner nog inte gå på lunch idag.
Eller när barnen berättar att någon av kompisarna kräkts på skolan/förskolan och man nästan faller ihop till en våt fläck av skräck och paniken slår till.
Oktober – April är verkligen en tid av fixande och trixande för att slippa de fruktade magåkommor som cirkulerar då.