Det finns stunder i småbarnsvardagen när du inser att allt går alldeles för fort. Och att tiden måste stoppas. Nu.
1) Alla typer av avslutningar. Nyss låg du på BB och nu hör du ditt barn sjunga något som vagt påminner om Idas sommarvisa. Om ni ens hinner komma så långt innan tårarna börjar rinna…
2) Alla typer av ”övergångar”. Ibland kan det räcka med att ni levlar upp till nästa blöjstorlek för att drabbas av tidspanik. För att inte tala om det stora napp-vemodet…
3) Eller när du hittar gamla ”spår” från bebistiden, kläder, leksaker, whatever. Minnet av vaknätter är plötsligt som bortblåsta.
4) Att se sitt barn ta de första egna cykeltrampen, simtagen osv… Alla typer av större genombrott på kunskapsfronten gör att själen darrar till av tidspanik. Och ja, stolthet förstås. Här har jag ingen illustration ännu, men jag tror att ni ser er det framför er…
Jag gråter alltid ihjäl mig inombords på skolavslutningar. Inombords pga skulle se helt galen ut om jag släppte ut allt. Vet ej varför det är så men kanske är det tiden som gör mig så rörd..
Åh, ja, precis samma här. Det är nåt med känslan av tid som gör sig så väldigt påmind, egna minnen som känns som igår men ändå inte osv… Väldigt fint moment oavsett.