Vi befinner oss sedan cirka två veckor tillbaka i en mycket tydlig separationsfas. Överallt läser man att barn hamnar där från ungefär att de är 8 månader och det kan hålla på till de är runt 12 månader. Vi är verkligen där just nu! Det är sådan skillnad på mina två. Noah hade aldrig någon jätte tydlig fas. Han blev lite gnällig när man gick men det gick ofta över pga att någonting annat lyckades fånga hans uppmärksamhet och nyfikenhet. Noomi går inte att lämna ensam längre. Hon inte bara gråter utan hon skriker också, som om hon vore döende. Det är separationsångest hon får och så fort jag eller Jonas tar upp henne blir hon tyst direkt och börjar skratta och prata på som vanligt. Det spelar ingen större roll att man pratat med henne samtidigt som man t ex går in i köket för att hämta vatten hon skriker och gråter stora tårar ändå! Jag kan inte göra mycket utan att ha henne på armen eller i babybjörnen. Visst blir jag lite smått frustrerad emellanåt när jag inte ens får gå på toaletten utan att panik bryter ut. Sååå ja, just nu är hon med mig nästan överallt. Men trots att det må vara lite påfrestande emellanåt är det här en fas och självklart måste hon få känna trygghet. Vi kämpar på!
