Jag är så stolt över mig själv! Idag bestämde jag mig för att testa löpspåret igen. Jag har alltså inte sprungit något på nästan två år faktiskt (21 månader om man ska vara exakt). Jag tänkte att det kan ju inte skada att testa. Den här gången har jag känt mig mycket starkare i kroppen än vad jag gjorde efter jag hade fött Noah. Det beror nog egentligen bara på att jag var i bättre form innan jag blev gravid med Noomi än vad jag var innan jag blev gravid med Noah.
Jag minst att Noah var runt sex månader när jag testade spåret för första gången efter förlossningen men kände rätt snabbt att nej min kropp fixar inte det än. När han var åtta månader gjorde jag ett nytt försök och då gick det bättre. Noomi blev sex månader för några dagar sedan och den här gången var det inga som helst problem. Jag kände mig stark, mitt bäcken kändes som vanligt.
Trots att jag inte sprang långt alls, Härlanda Tjärn runt bara som är på ca 2,65 km känner jag mig så glad över att jag äntligen vågade testa. Jag sprang hela vägen, både uppför och nedför i en lagom tempo. Jag gjorde ett medvetet val av att inte köra slut på mig själv. Jag ville egentligen bara testa hur det skulle kännas att komma ut i spåret igen. När jag kom fram till Jonas och Noomi hade jag bara tagit ut mig till ca 50%, jag hade mer att ge. Det känns så gott! Tänkte våga mig på hela åttan i Skatås den här veckan faktiskt och se hur det går! Ja som ni märker så är jag så himla pepp! Mitt mål för 2019 är att bli det starkaste jag någonsin har varit och att min kropp ska må bättre än någonsin! Den bästa gåvan till mig själv och till min familj, att ta hand om mig själv så att jag håller inför alla upptåg som vi Larssons hittar på.
