elisalarsson

Jag har under en tid velat skriva ett inlägg om mina tankar och känslor kring att bli tvåbarnsmor. Jag har velat vänta lite med det för att jag kände att jag måste ju testa på det i några månader. Noomi är nu snart 5 månader gammal och jag känner mig redo att dela med mig av mina känslor kring hennes ankomst.

Först och främst vill jag bara säga att för oss var det inte självklart att hon ens skulle komma. Hon tog god tid på sig och det fanns en tid då vi trodde att Noah skulle bli vårt enda barn. Bara det i sig har inneburit en massa blandade känslor och ett annat sett att se på livet.

Noah och Noomi, Noomi och Noah! Två högt älskade barn men också två barn som än så länge är rätt olika varandra. Noomi kom lördagen den 24 november i en rasande fart! Min hjärna hann inte riktigt med förlossningen. Bara dagarna innan hade jag och min barnmorska Amanda skrivit mitt förlossningsbrev. Jag hade en föreställning om att jag skulle få samma förlossning som jag hade med Noah eller ja snarlik i alla fall. Men så blev det såklart inte. Noah tog 11 timmar på sig från det att jag fattade att det var på gång, Noomi tog 3 timmar och 20 minuter på sig.

De första sju veckorna i hennes liv var rätt tuffa. Hon hade väldigt ont i sin lilla mage och vissa kvällar tänkte jag att det inte ens är lönt att gå och lägga sig! Det enda som hjälpte var att vara i min famn antingen vaggandes eller vid bröstet. Men ganska på dagen hon blev åtta veckor släppte det och hennes mage blev 200% bättre över en natt kändes det som. Det var egentligen inte förrän då jag, Jonas och Noah fick chansen att lära känna henne på riktigt. Vår gnälliga och oroliga lilla tjej visade sig vara en riktigt glad och pratig liten tös. Men vem är egentligen på bra humör med konstant magont om man tänker efter?

Jag upplevde de första tre månaderna med väldigt blandade känslor. Mys, glädje, tacksamhet, kärlek, stress, irritation och trötthet. Bara att rodda i att få iväg Noah till förskolan på morgonen utan bråk kan jag nog räkna på en hand hur många lugna mornar vi fick. Jag har nog aldrig skällt på stackars Noah så mycket i hela hans liv tidigare OCH jag har aldrig haft så dåligt samvete gentemot honom som jag hade den första tiden. Noah han ska ha en eloge! Vilken liten kämpe och han har tagit mitt stressiga jag med sådan ro. ”Mamma, lugna ner dig vi hinner”! En skrikande bebis påklädd i den där jädrans overallen som håller på att bli för varm, en fyraåring som leker robot, transformers eller annat varje morgon och som alltid lyckas bli kissnödig när overallen är på och vi är på väg ut! Vi var ständigt försenade! Till Vad? Ja det vet jag faktiskt inte nu i efterhand för vi hade inga direkta tider att passa.

Dagen då jag minns vändningen mitt i alla försök till någon form av organiserad kaos och vardag var när Noomi var runt 3,5 månad gammal. Innan dess försökte man bara överleva vardagen samtidigt som man var så tacksam och lycklig över vår lilla tjej, som sagt… det var mycket blandade känslor.

Nu när jag får frågan så kan jag med handen på hjärtat säga att med Noah var allt så mycket mer spännande. Allt han gjorde var en sensation. Allt var nytt och jag försökte lista ut vem jag var i min identitet som mamma till denna lilla pojke. Med Noomi är det inte lika spännande, jag vet också vem jag är som mamma, hur vi är som familj och hur vi önskar att ha det i vår familj. Däremot just på grund av detta känner jag att jag njuter mer av Noomi än vad jag gjorde av Noah. Jag är mer avslappnad och har tid till att njuta mer av henne och jag fullkomligt älskar det! Förstår mig rätt, jag njuter givetvis av båda mina barn lika mycket!

Noomi sover tack och lov mycket bättre än vad Noah gjorde. Hon sover rätt bra om både dagarna och nätterna sen hon var två månader. Jag är på så vis mycket mer utvilad den här gången. Noah är så pass stor nu att han är så självgående för det mesta. Noomi har sedan någon vecka tillbaka börjat få små små smakportioner av gröt varje kväll. Noah har trugat med maten till och från fram till han fyllde fyra år. Han kan fortfarande sätta sig på tvären när det kommer till mat. Noomi, hon fullkomligt välkomnar maten. Hon älskar den så pass mycket att hon idag för första gången blev ledsen när hon inte fick mer.

Noah försiktigt och lite blyg. Noomi pratig och livligare än brorsan. Noah han gjorde mig till mamma och han kommer förevigt att vara min förstfödda och allt vad det innebär. Noomi lät oss vänta på henne och på så vis har hon redan innan hon låg i min famn lärt mig mer om mig själv än någon annan tidigare. Jag är på riktigt så lyckligt lottad till att just jag blev mamma till dessa två. Vilken rikedom jag har fått