ELISABETH

När jag insåg att jag var kär i Dig, suddades alla tvivel bort. Du var tryggheten, lugnet och glädjen jag väntat på, min sista pusselbit. På vår årsdag förlovade vi oss och några år senare blev Du min man, fastän jag alltid kallar Dig för min kille. Ibland kallar jag dig för min Leif också, eller bubben, gubben, lillgubben eller bara Leeeeeeeeeiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiffffffffffffffffff, eftersom jag ofast vill något när jag ropar och då försöker låta extra snäll.

Vi har gått igenom våra motgångar. Under nästan ett helt år var vi båda två på helt olika ställen. Jag visste alltid att vi skulle hitta tillbaka men det var en tråkig tid. Den dagen våra tvillingar dog blev vårt förhållande helt annorlunda. Vi svetsades samman på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Ingen annan i hela världen känner mig som Du och förstår mig som Du gör.

Att se Dig med Åke får mitt hjärta att växa så mycket att det nästan kommer ut ur öronen. Att jag, som varit en så vilsen och ledsen människa som aldrig skulle ha barn har fått bli mamma och fru och skapa en alldeles egen familj är något jag aldrig vågat hoppas på. Du ger mig så mycket pepp, uppskattning och kärlek och lyssnar tålmodigt på alla mina analyser av livet (fast du har kommit på smeknamnet Analysabeth).

Jag älskar hur du skakar med armarna när du äter något gott, hur du dansar runt i huset när du är glad (typ jämt) och hur dina ögon lyser när du tittar på Åke. Jag älskar att jag har fått ge dig en familj och jag hoppas att du också känner dig uppskattad och älskad.

För det är du Leif, du är älskad. Tack för fem år som min man, jag älskar dig mer än jag kan säga och visa.

Läs mer om vårt bröllop här