Att ta plats – ELISABETH

ELISABETH

Att ta plats

Ända sedan jag kan minnas har jag fått höra att jag pratar mycket. Jag kommer ihåg nästan varje kommentar jag fått eftersom de uttalats på ett visst sätt, med en viss ton. Jag är otroligt känslig för toner, stämningar och ord som jag tror mig kan läsas in mellan raderna och därför tar alla negativt laddade meningar kanske större plats i mitt minne.

Ett exempel är till exempel när min mamma varit på kvartssamtal när jag gick i trean och min lärare sa: “Elisabeth behöver man inte se, för man hör vart hon är.” Fy, så ledsen jag blev av att höra det! Än idag när jag möter denna lärare, märker jag hur jag undermedvetet försöker verka lågmäld, jag vill ju inte vara den som tar för mycket plats.

Under hela min uppväxt har jag hört liknande saker, samtidigt som jag fortsatt prata, eftersom jag älskar det! En lång period hade jag även rätt mycket problem med stamning, eftersom jag ofta blev så jäkla ivrig när jag skulle berätta något och det pikades också så klart. Många gånger valde jag därför att inte prata, rädd för att börja stamma och om jag inte stammade, skulle jag säkert få höra att jag minsann var “duktig på att prata”. Bara för att ordet duktig är med i den meningen, betyder det INTE att det är en komplimang, det lärde jag mig snabbt. Det betyder bara att jag, som flicka, tjej, kvinna, inte ska ta så stor plats.

Har ofta också hamnat i facket “hon är exakt som en av grabbarna”, för att jag inte låtit personer från motsatta könet ta all plats. Självklart, tar en kvinna mycket plats bland män, då är hon ju “som grabbarna”. När jag inte hamnat i det facket, har jag i stället misstagits för en flörtig tjej, som är sååå himlaaaaaa treeeevliiiig mot killar, eftersom jag ju pratar lika mycket med alla.

En gång hade jag en manlig kund, som var så underbart härlig. Vi pratade och pratade, hela salongen var alltid tyst och lyssnade, för vi var så jäkla roliga! Sen träffade jag honom ute på krogen och då var han ett jävla slisk. När jag då sa att jag hade kille blev han SÅ FÖRBANNAD! “Har du haft kille när du klippt mig?!?!?!? Du har ju varit så trevlig!!!!!!!!!!!!!” Förlorade en kund den kvällen och blev ännu mer osäker på mitt beteende.

Nästan varje gång jag varit på fest, kalas eller när jag har kunder i frisörkunder i stolen, har jag vargtimman efter. Jag analyserar samtalen och inser att jag ju har pratat ALLDELES för mycket IGEN! Herregud, vad jag babblar på! Har jag ens låtit den andra personen prata?! ÄR JAG HELT TOTALT EGOISTISK?!

Sen inser jag att jag ju faktiskt fått ut MASSA bra saker från samtalen också, jag har hört roliga historier, fått tips och lärt känna personen extra mycket och måste ju alltså ha lyssnat också. Puh.

Tyvärr sitter denna tanke alltid i mitt bakhuvud, jag kan tänka innan jag ska träffa en kompis, att nu ska jag försöka vara tyst lite mer och låta hen prata. Det gör heller inget om det blir tyst några sekunder. Sedan träffar jag kompisen, blir aspepp och pratar som en galning och känner mig dum sen. Avbröt jag hela tiden? Var jag tvungen att avslöja precis allt? Måste jag alltid vara rolig?

Det går en stund och sen får jag ett sms: “Tack för idag, det var så himla kul och du ger mig så mycket energi!” Åh.

Samma sak känner jag här med bloggen och särskilt på Youtube. Jag har SÅ MYCKET JAG VILL SÄGA! Men vem vill läsa långa texter och glo på klipp där jag bara snicksnackar? Försöker hålla igen men det är SÅ.JÄKLA.SVÅRT.

Jag jobbar varje dag på att försöka ta mig ur mitt facket där man inte får ta plats. Inte bara i min hjärna, utan i hela samhället. We can do it!

Ta Plats

Print från fantastiska Karins konsgrepp

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. My

    När jag läste denna text var det precis som att jag läste mina egna tankar, känner igen mig så otroligt mycket, speciellt om det läraren sagt. Alla mina kvartsamtal har läraren alltid sagt “hon är duktig, snäll osv men hon pratar ju så mycket”, men om jag inte hade varit så social och duktig på att tala hade jag inte varit där jag är idag med mitt handikapp. Klart det kan gå fel ibland när man samtalat med folk, men tänk å andra sidan vad vi hade kunnat missa om vi inte hade samtalat. Dessutom sägs det ju att det är något vi har ärvt av vår farmor och att vi fått ärva talets gåva det är verkligen inte fy skam 🙂

  2. Mathilda

    Jag bara älskar dig och din blogg! Det är så himla härligt hur du skriver så långa inlägg om dina tankar och känslor, att bara få läsa en stund om en ärlig människas funderingar är så skönt! Allt är inte perfekt, man har massa saker man funderar över eller är orolig över och så är väl alla! Det är så himla mysigt att glida in här och liksom få lära känna dig bit för bit, på din blogg handlar det inte om hur många som klickar på en länk eller köper produkter och det är såå skönt tycker jag, det gör att jag vill gå in här varje dag och läsa om eller titta på dig och din härliga familj!! Massa kärlek och pepp till alla er tre <3 <3 <3

  3. Linnea

    Och där beskrev du mig. Jag blev till och med kallad till ett eget “möte” med min klassföreståndare för att jag pratade för mycket. Det, tillsammans med annat, påverkar mig fortfarande. Förnedrande att känna att ens personlighet inte passar sig.

  4. Sara

    Exakt så gör jag med, tänker att jag ska prata mindre nästa gång men sen blir det ju alltid lika dant igen. Jag kan inte vara tyst! Jag fattar inte varför. Jag kan till och med tycka att det kan vara tråkigt att träffa folk för jag tycker liksom att det vara är jag som pratar. Att jag inte får ut något av det. Men samtidigt känner jag att jag inte get de andra en chans. (Lite överdrivet för visst säger de lite också. Men tänk om någon annan kunde driva samtalet, så skönt det skulle vara.) Nästa gång, då tusan!

  5. Kristina

    Jag har lite av det omvända problemet. Jag är alldeles för tyst i situationer jag inte känner mig trygg i- då blir jag tyst och kommer inte på något att säga. (Är jag däremot i en situation jag är trygg i kan jag babbla på.) Personer som är pratiga är ju det jag helst vill träffa i en sådan situation, så att jag kan lyssna, för det är jag bra på och gör det gärna! Jag har många gånger tänkt: “Varför sa jag inget. Varför satt jag bara och lyssnade. De måste tyckt jag var astråkig….”.

  6. Katta

    Samma sak här hela uppväxten – fast till skillnad mot dig så äre snarare tvärtom för mig med killar ;p De har alltid stött på “den där snygga fina Sara som inte säger nått” ;)… Så här i efterhand vare väl skönt att jag slapp alla sliskiga typer men just då tyckte jag inte det…. Så det har nog med utseende att göra också 😉

  7. Maria "Mawiia"

    Alltsåååå tusen tummar ner för den läraren som sa så till din mamma! Och en miljon tummar ner till alla som tycker och tror att trevlighet och humor är tecken på “hej kom o ta mig, jag är ledig”.
    Så himla fint att du känner pepp när du träffar folk! Och hallå, sluta inte skratta o ha kul för att folk (måste va väldigt löst folk) som höjer på ögonbrynen när du tar din välförtjänta plats i rummet! Fick feedback från min chef, att jag kan ta ett helt rum, för alla lyssnar när jag pratar. Jag önskar att jag BARA kunde ta det som en komplimang (för det är det ju verkligen) men jag känner även att det är som att jag kanske tvingar in folk att lyssna även när de inte vill? Men det har jag ju aldrig nånsin gjort. Ah! Att det ska vara så svårt att inte skämmas över att vara enskild individ i folkmassan!

  8. jennybenny
    jennybenny

    Känner igen mig i exakt allt du skriver. Har alltid ångest över samtal & analyserar. Därför jag flydde landet tror jag. Jag passade inte in i Sverige. Här får jag prata hela tiden & det är inget konstigt med det. Knäppt att det kan bli en sån stor grej av det.. Ledsamt. HEJA OSS SOM VÅGAR PRATA! <3

  9. Erika

    Åh, du måste vara en stjärnsyster på något vis. Jag blir så glad av att läsa din blogg och följa din insta. Varenda ett av dina inlägg sitter oftast mitt i prick på exakt hur jag känner eller varit med om. “TYVÄRR” är jag med för pratsam och tar plats, vilket jag gjort jämt. Jag skriver jämt för långa inlägg om man jämför med andra bloggare, men va tusan!!! Det är ju jag!

    Mer prat och snicksnack och ta platsande röstar jag med för.

  10. isabelle

    Hahaha känner såå igen mig i det där “den här gången ska jag vara tyst och låta den andra prata”. Särskillt när man träffar nya personer och man är lite nervös, slutar alltid att jag går hem och tänker, ojdå… jaja bättre lycka nästa gång
    Men prata på!! Roligare med folk som pratar än som man måste dra orden ur munnen! Sen tycker jag att prata mycket är ett tecken på social kompetens. Och det är bra ☺

  11. Josefin

    Jag är precis tvärtom och har alltid fått höra att jag pratar för lite. Båda i och utanför skolan. Önskar så att jag var mer som dig istället.

  12. Jessicaia

    Som vanligt är det som om du läst ens tankar och satt ord på dem! Brukar också, efter att ha träffat vänner/vem-som-helst sitta och banna mig själv för att jag pratat för mycket! Och innan jag träffar nån “nu ska jag inte prata på sådär igen”. Tack återigen för att du får mig (och uppenbarligen flera andra här) att känna sig lite mindre ensam med såna här tankar! Och frågan är ju varför ska man hela tiden känna/tänka så…vart kommer det ifrån? Om man ändå visste det
    ..

  13. Sonia

    Känner igen mig så himla mycket! Får också jämt höra att jag pratar för mycket, tar för mycket plats och ibland märker jag att folk tänker så om mig utan att de ens behöver uttala det. Jag hatar den känslan. Och snubbar som tror att man flirtar bara för att man är TREVLIG! Suck…

    Men som vanligt känns det så himla skönt att du tar upp det och att du får en att känna sig mindre ensam i det. TACK än en gång för ett viktigt och bra inlägg! <3

  14. Rebecka

    Haha! Vi verkar vara många som känner igen oss!

    Du verkar vara så jäkla rolig och trevlig Elisabeth. Fortsätt vara dig själv, du är grym 🙂

  15. Emilia

    Alltså.. ÅH vad jag känner igen mig!!! Ibland när jag träffar kompisar kan jag känna att samtalen alltid glider in på mig! Jag vill absolut inte va den personen som bara pratar på och pratar om mig själv. MEN, de vill ju träffa mig igen så så hemsk kan jag inte vara!? Hade en underbar manlig lärare som sa “fortsätt vara så där spontan som du är” :). Tack för din fina blogg!

  16. Alexandra

    Åh, du kunde beskrivit mig där haha. Jag känner igen mig precis i de där tankarna om att inte ta för mycket plats bland vänner. Speciellt tankarna innan man träffas “idag ska jag inte prata för mycket” och efter “åh nej, nu pratade jag nog för mycket igen”.
    Men på senare tid har jag börjat tänka att det är ju bara sån jag är. Det måste ju få vara okej? Så länge jag inte är otrevlig eller elak. Mina vänner får ta mig som jag är. För även om jag blir ivrig och pratat mycket, så finns jag också där och lyssnar och stöttar när det behövs.

  17. Lisa

    Gud va jag känner igen mig, precis sådär har jag (och har fortfarande) det! Värst var (och i efterhand väldigt roligt) när en vän som ansåg sig nån slags moder i gänget skulle hyscha mig varje gång jag ens var i närheten att öppna munnen pga “skulle lära mig att inte avbryta”. Ironiskt nog var det alltid hon som avbröt mest… Ska tilläggas att jag tog upp det själv för jag var så självmedveten och osäker ett tag, och ingen hade känt sig överkörd eller att jag tog för mycket plats, så det är nog mycket i ens eget huvud, jag är ju mest bara lite ivrig ibland 🙂

  18. Emelie

    Men åå Elisabeth jag känner dig bara genom din kanal och bloggen men skulle Aldrig ta dig för en egoistisk person som tar för stor plats.
    Du verkar ha ett fasligt stort och öppet hjärta för oss läsare, att få lära känna dig och älska din personlighet.
    Snälla, håll inte igen! Jag tycker du är helt fantastisk och önskar vi bodde närmare varandra