Elina Casell

hej.

Det har varit en väldigt omtumlande tid i mitt liv det senaste halvåret och som några av er kanske har hört/läst så har jag och Niklas separerat. Niklas är en fantastisk pappa och en jätte fin person och jag skulle aldrig säga något annat. Det funkade bara helt enkelt inte.

Dom senaste dagarna har jag flyttat in till ett eget hus och det är väldigt mycket olika känslor kring detta. En separation är något av det jobbigaste man kan gå igenom i livet och speciellt när man har barn, det spelar ingen roll om det var ett gemensamt beslut eller inte, det är fortfarande en extrem sorg eftersom man känner ett slags misslyckande av livet på något sätt för INGEN vill gå igenom något sådant här, när man gifter sig så vill man ju att det ska vara för evigt. Men ibland är inte livet så enkelt. Det är lätt för andra att se på mitt liv och tycka att man lever vad många anser vara en ”dröm”, På pappret kunde man kanske säga att jag haft allt, men vad spelar det för roll om det inte känns rätt i hjärtat!? Det enklaste sättet att förklara hur hur jag känner för hur omgivningen ser det på gentemot vad jag själv känner är egentligen att det ni sett av mitt liv är bara framsidan av en bok och ni kanske har läst baksidan om vad boken lite smått handlar om och utefter det så har alla sin bild av vad hela boken var utan att faktiskt ha läst en enda sida, man väljer ju vad man delar med sig av till andra och ingen vet egentligen vad någon annan känner inom sig eller tänker, för du lever inte dens liv. Alla är också olika och reagerar och agerar olika i olika situationer och ingen kan egentligen säga vad som är rätt och fel för i slutet är det ditt liv det handlar om och dina känslor.

Jag kan känna att denna period i livet som troligen har varit den jobbigaste i hela mitt liv är att man känner sig väldigt ensam i en sådan här process, man vet inte riktigt vad som är rätt och fel eller hur man ska hantera allt. Men jag som person har en försvars mekanism och det är att när jag nått en viss gräns så stöter jag bort allt som är för jobbigt att hantera för mig och bara försöker fokusera på allt annat och speciellt på det POSITIVA för jag klarar inte av att gräva ner mig för djupt i saker som jag känner får mig att må dåligt, För jag kan inte/skulle aldrig tillåta mig själv att göra det verken för mig själv eller mina barn skull för jag är en känslor människa och jag vet att om jag tillät mig att dras in i en sådan negativ energi så skulle jag ha väldigt svårt att komma ur det, för vissa kanske det kan uppfattas som lite okänsligt, men för mig är det en slags bearbetning och om jag vill prata om det gör jag det om inte så låtsas jag som problemet inte finns och det är mitt sätt.. I den här situation när livet faktisk kommer förändras ganska drastiskt efter att man har levt med någon i 11,5 år, hela mitt vuxna liv, så har man inte så mycket val mer än att försöka göra det bästa av situationen, jag har därför valt att försöka vara positiv i en annars negativ situation och försöker omringa mig själv med positiva människor som ger stöd och energi och försöka fortsätta leva mitt liv  som ”vanligt” och göra saker som jag tycker är roligt och försöka hitta tillbaka till mitt glada jag igen, för jag är egentligen en så glad och utåtriktad tjej och jag har liksom tappat henne någonstans på vägen, jag ser ingen vits i att slösa tid på att må dåligt utan vill istället lägga min energi på att må bra nu för jag vet att då går det snabbare att komma tillbaka till en plats där man känner sig till ro och allt runt om faller på plats. Som sagt så kanske vissa tar det som att man är okänsligt ifall man skrattar och är glad när man går igenom något sådant här men jag har bra dagar och dåliga dagar precis som alla andra, bara att jag väljer att visa det bra och fokusera på det betyder det inte att jag inte känner en sorg fortfarande pga många olika anledningar. På något sätt så känner jag att alla har så mycket förväntningar av hur man ska vara och vad man borde göra speciellt om man är lite offentlig så har man ännu mer denna press, men jag har kommit fram till att jag vill gå efter vad jag själv känner är rätt för mig nu, man kan inte leva sitt liv för alla runt om, nu är det fokus på mina barn och på mitt och jag tror fortfarande på att allt händer av någon anledning för att visa eller lära oss något. Man kan inte göra mer än vara ärlig mot sig själv och följa sitt hjärta och det är något jag alltid försökt göra och alltid kommer att göra <3

//hi!
Its been a very difficult time in my life the last couple of months and as some of you might have heard or read somewhere, me and Niklas have separated. Nik is a great dad and person and I would never say anything different, It just didn’t work out.
The last couple of days I’ve been busy moving into my own place here in Sweden and theres a lot of feelings around it. A separation is one of the hardest things you can go through in life, especially when you have kids, it doesn’t matter if the decision was mutual or not, its still a big loss and you grief because you feel some kind of failure in life in a way, because NOBODY wants to go through this, when you get marries you think and want it to be for life. But sometimes its just not that simple. I think it might be simple for some people to look at my life and say, she’s got everything and what a lot of people might consider as a ”dream”, on paper I might have had everything but what good does that make if you don’t feel happy in your heart?! The easiest way to explain how I feel like the surrounding looks at it compared to what I feel is that you only see the cover of the book and maybe have read the few lines on the back of what the book might be about and based on that people have their opinions and have made up their minds about the book without reading one single page. You choose what you share with others and nobody really knows whats going on inside someone else mind or how they really feel because they don’t walk in their shoes. Everyone of us is also different, we all react and act differently in different situations and no one can really say whats right or wrong because in the end its your life and it comes down to your feelings. I can feel like this period of time in my life has probably been the hardest time I’ve ever gone through, you do feel very alone in a process like this and you don’t really know whats right or wrong or how to handle everything. But Me as a person have a defense mechanism and that is that when I’ve reached a surton point where I feel like I can’t handle it anymore, I shut down in a way and reject everything thats to hard for me to handled and completely put my focus on other things and POSITIVE things, because I can’t handle to loose myself in that negativity, I won’t let that happen for me nor for my kids sake because I am a very sensitive person and I know that if I did lose myself there it would be very hard for me to get back out. For some, this might come out as being a little insensitive but for me its a sort of coping skill, if I want to talk about it I will, if not I will just pretend like the problem doesn’t exist and that is my way to cope. 
In this situation, when life will change quite drastically after being with someone for 11,5 years, you don’t have a lot of choice other then make the best you can of the situation, thats why I have chosen to be positive in a situation thats negative and Im trying to surround myself with people who give me support and energy and Im trying to do things that makes me happy and also trying to come back to that happy, outgoing and social girl that I actually am because I feels like I lost her some place on the way. I don’t see any point in wasting my time on feeling bad or sad, I want to put my energy into feeling good again because I know that things will go faster to a place where you feel at peace and everything around will fall into place then. As I said before tho, just because you are smiling to the world doesn’t mean you feel that way inside, I have good days and bad days just like everyone else and I still feel a sadness because of different reasons. In some ways I feel like a lot of people have so many expectations on how I should be and feel and act especially if you are someone in the public eye you feel this pressure even more. But I have realized that I want to just go after my own feelings and whats right for me now, I don’t want to live for everyone else, its focus on me and my children and I still believe that everything does happen for a reason to show us or teach us something about life. Just be honest with yourself and follow your heart, this is something Ive always been trying to do and always will be doing<3