Ecochicas

Varje år har jag totalångest över att behöva lämna landet, inse att sommaren börjar lida mot sitt slut, packa ihop, städa…. Amen FY alltså – totalångest!

Och lever man ihop med just den här mannen så räcker det dessvärre inte med att göra rejäl slutstädning inte.

Nähä då. Om något liten skogsmus eller tjuv för den delen nu skulle välja att svänga förbi just vårt hus under vintern så kan denne se fram emot ett Axaj-doftade hus där man fanimej kan slicka listerna utan att minsta dammkorn lär fastna.

Vi blir alltid extremt osams under denna sista sommardag eftersom han är som en enda stor, jädra dammvippa hela han…. Nämen jag blir gaaaalen!!
Varje år är det samma visa.

Det ösregnade sedan hela vägen hem och vårt lilla ekipage som jag rattade gick i 90…. Spöregn ackompanjerat till tonerna av tvillingskrik men en och annan tonartshöjning i form av ungerskt mobilkackel från sätet bredvid…. Mmmmmm. Harmoni! Not.

Vid midnatt var vi i allafall hemma och allt luktade sådär konstigt som det brukar göra när man varit borta länge.

Jag fick för mig att det luktade tung herrparfym från öststaterna och for plötsligt omkring som ett jehu och öppnade varenda fönster jag kunde. Jag erkänner – jag ÄR verkligen doftkänslig. Speciellt efter den där bilfärden…

I morse så tog jag slutligen tjuren vid hornen och ställde mig på vågen.

Aaaaarrrgggghh…..

Kan den också drabbats av solsting kanske?! Vågen alltså.

Äh fan… Jag kan bara konstatera att jag aldrig vägt så mycket. Ever.

Jag säger ju det gott folk…. Totalångest!!