Jag har geggat på väldigt i mitt egna övergivenhetssår sista tiden.
I och med separationen, uppe på Bara Vara, nya killen som försvann – jamen det har varit mycket av den varan liksom.
I går när jag läste saga för flickorna så la Alba armen om min hals och säger klart och tydligt:”Mamma, jag vill aldrig känna mig övergiven” – hon är 3 år! Hur kan hon ens kunna det ordet?!
Jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt. Det var SÅ fruktansvärt smärtsamt.
Vi har som regel att när vi lämnar Rufus på morgonen så sitter flickorna kvar i bilen medan vi springer in – och hämtar vi så får de hänga med.
I går var vi sena (mer regel än undantag när man är ensam med 3 ungar) och det var snabba puckar som gällde – Alba som just ju är supertrotsig ville hänga med in men jag hänvisade till våra regler – måste ju försöka vara hyfsat konsekvent.
Hon blev hysterisk. Och i går kväll försökte min fina lilla tjej att berätta att hon hade känt sig övergiven… Ni förstår ju, trodde jag skulle dö. Eftersom det är mitt egna sår också.
Vi pratade länge iallafall – jag fick förklara, bekräfta hennes känsla och såklart säga förlåt. Sen blev hon glad igen. Men min insida darrar fortfarande.
