Ecochicas

Jaha ja, hur ska jag förklara det här då? Blir det ett kort eller rekordlångt inlägg?

Jag vet inte riktigt.

Jag är ju inte mycket för att folk ska gissa så jag tänker att jag säger väl bara som det är, rakt upp och ner?

Jag ”ligger i separation” vilket ungefär är lika osexigt och komplicerat som ordet…eh…”partipolitik” eller nått.

Beslutet är mycket genomtänkt och bearbetat från min sida och jag har vetat om det länge.
Långt innan vi köpte det här huset t.o.m att vi haft denna plan. Och vänner och familj har också känt till det länge.

Vi är helt ok vänner även om vardagen inte direkt är ett kapitel i skilsmässoboken ”Happy, Happy” ska erkännas.
Det finns heller inga andra med i bilden vilket såklart underlättar väsentligt skulle jag tro.

Och visst är det en sorg…..en stor sådan. Herregud, vi har tre små barn. Och visst är det även ett misslyckade någonstans att vi inte kunde få ihop det, jag och Levente.
Kanske mitt livs misslyckande?

Nu är jag funtad som så att jag dock inte försöker att se saker och händelser som ett misslyckande, vad ger det liksom? Nä, bättre att räkna det som fler erfarenheter och lärdomar – och på det kontot har det sannerligen rasslat till.

Det viktigaste av allt för mig personligen är att jag kan titta framförallt mig själv i spegeln, men även mina barn och säga ”vet du, jag har gjort allt. ALLT”.

Och det kan jag.

En annan övning är att vara förmögen att kunna, våga och ta steget att hissa vit flagg – att ge upp.
Jag som är född ”fighter” kan ju inte ens stava till att ge upp. Hur gör man det egentligen? Jag kanske är världens sämsta på att ge upp.
Jag kämpar och kämpar. Och kämpar lite till, det ligger inte i min natur att ge upp.

Det har varit det absolut svåraste – att ge upp. När vet man att flaggan faktiskt måste hissas?! När är det nog? När vet man att man har försökt och kämpat tillräckligt?

Men man går när man går som jag brukar säga. För en del tar det en kvart för andra väsentligt längre tid.

Nu har jag iallafall köpt mig ett nytt litet hus.

Det känns grymt bra faktiskt om än lite läskigt – jag är mycket glad för detta även om de dryga 80 kvm fördelat på två plan känns som en ”compact living tillvaro” – men det får gå in på ”nya erfarenheter- kontot” så att säga.

Den 15 april flyttar vi. Levente kommer att flytta med ett par månader så han hinner ordna upp lite saker – inte idealt för någon – men vi fixar det.

Sen blir det sommar och landet. Som vi har kvar i hop. Ingen varken vill eller har råd att köpa ut den andre.

Varför har det blivit såhär då?

Levente är ju snygg som bara den i mina ögon, är en bra pappa, har ett djup, är händig som få, städar och fixar (jämt…) och lagar mat som en gud.
Ändå får vi inte ihop det.

Jag tror att det handlar om att vi, i mina ögon, prioriterar så fruktansvärt olika, vilket leder till att vi har olika värderingar.

Detta kryddat med att respekt och tillit har suddats ut under årens lopp, en liten gnutta kulturolikheter, väldigt olika uppväxter- ja, då blir det svårt. Inte för alla kanske, men för oss har det blivit det.

Jag tycker att det är viktigt att man även ser sin egna skuld i en separation – det är så lätt att man bara skyller på sin andra hälft. Jag försöker verkligen göra det.

Jag och Levi har ju inte gjort det lätt för oss. Under dessa 8 år ihop så har det byggts 2 hus från grunden, vi har totalrenoverat (blåst allt!) 3 st lägenheter, vi har skaffat båt, hund och landställe.
5 missfall har kommit i vår väg, dödsfall av förälder, en evighets ivf-resa, fina Rufus med sin adhd-diagnos, vi har fått tvillingar….. Ja, ni förstår. När hinner man relatera här?!

Sa jag att vi även flyttat 10 gånger och att vi båda är egna företagare också?!

Och det är klart att jag bidragit till ovan och också har skuld i det.

Men jag är så oerhört tacksam att allt ovan har det varit ett rungande JA till – jag har faktiskt helhjärtat velat allt och ångrar inte en grej.

Självklart är jag både tacksam och ödmjuk inför att Levente givit mig det finaste jag har dvs Rufus, Franka och lilla Alba.

Mitt guld. Och jag gissar att just därför kommer jag nog alltid tycka att Levente är lite, lite bättre än alla andra.

Men det har blivit så tydligt för mig: Man har bara ett liv. Ett. Och det går så fort, så fort….. Jag tycker att man är skyldigt sig själv att make the most of it även om det är gupp och återvändsgränder på vägen.

Vaken jag eller Levente kommer från skilsmässofamiljer – och jag har alltid tyckt dvs innan jag fick barn ”folk kämpar inte tillräckligt hårt”.
Nu tror jag tvärtom- jag tror att en del par kämpar FÖR hårt och framför allt för länge.
”Hålla i hop för barnens skull”…. Vad är det för dumheter?!
I mina ögon är det att undervärdera barnen. Det förstår så mycket mer än man tror är min erfarenhet.

Nä, vi vill båda ge våra barn en sund inställning till en bra och kärleksfull relation (vilket vi är smärtsamt medvetna om att vi inte levererar idag och därmed är dåliga förebilder inom ämnet – tyvärr!) men tar därför ansvar för det genom att ta tag i det hela och helt sonika dela på oss.

I mitten av April går flyttlasset. Sen ska jag inte flytta på minst 5 år har jag lovatmig själv.

Om jag är rädd? Befinner mig i någon slags varannan dag tillstånd där. Jädrigt pepp och lugn en dagen och orolig och rädd nästa dag. Mest för ekonomin tror jag.

Men jag har klarat bra mycket värre grejer än det här tänker jag. Och jag har en hyfsat trygg tillit till det faktiskt.

Det ordnar sig. Jag landar på fötterna på något sätt.

Men du lovar att heja på mig lite i smyg va i vår? Hoppas det!

Här är en lite bild tagit på kvällen av huset… Inga mästerlika bilder direkt, men du kanske kan skapa dig en lite uppfattning?

Pyttigt som sagt – men fint som snus tycker jag såklart!