Har ju glömt att berätta att vi nu är gång med Rufus utredning för ADHD.
I veckan har vi träffat en överläkare och en barnpsykolog för ett första möte.
Jag måste säga att jag tyckte att det var lite märkligt att vi skulle sitta i rummet och prata om Rufus när han var där. Är inte det kränkande?
Tjejerna var bra och proffsiga dock och jag gjorde så gott jag kunde för att inte prata över Rufus huvud, jag drog med honom i konversationen i stället.
”Det här med att sätta på kläder på morgonen Ruffis – det är ju inte riktigt din grej, eller vad säger du?”
Nu ska vi gå själva och träffa dem, Rufus ska vara själva med dem ett par gånger, dagis ska intervjuas och vi har fått fylla i jättemånga frågor. Även dagis har fått samma bibba av frågebatteri.
Ska bli spännande att se vad de kommer fram till. Är han en omogen liten kille med gasen i botten för jämnan som sin mamma? Eller har han en myra för mycket i brallan som heter ADHD?
Vad jag tror?
Jag vet inte faktiskt…. Ena dagen så säger jag kanske och andra nej. Men eftersom dagis har denna misstanke och jag har stort förtroende för en av tjejerna där så vill jag ta det på allvar och reda ut det.
Speciellt innan skolstart tänker jag.
Ni får följa med oss på den här resan!
Och vet ni – han är så himla duktig när han träffar alla dessa läkare för eksem, allergi, adhd, hörselnedsättning och gud vet vad…. Ibland känns det som vi har klippkort hos doktor!
Rufus – mamma tycker att du är BÄST!!!
Blir väldigt rörd över kommentaren att Rufus är bäst. Självklart är han det – ADHD eller inte! Kram Linda
Oavsett om det är något som felas eller ej så är ju en misstanke skäl nog att utreda saken. Bra att få det gjort innan skolstart så han kan få den hjälp han behöver där när det är dags.
Hälsn Susan
Tack för att du delar med dig av detta! Jag kommer följa med stort intresse. Har nämligen själv en 4,5 åring som liksom är lite mer än andra. Mycket tankar och funderingar. Vi var igång litegrann förra våren med en första träff på BUP (på inrådan av förskolan) men de personer vi träffade där fick jag noll förtroende för så vi avbröt det och avvaktar på inrådan av BVC-läkare. Vi upplevde också att det kändes märkligt att prata om vårt barn när hen var med i rummet. När vi försökte inkludera honom i samtalet blev vi dock abrupt avbrutna av barnpsykologen som snäste ”jag frågade inte barnet hur det är jag fråga dig”… efter så la vi ner det hela.
Vi får se om vi drar igång något igen innan skolstart. Har ni gått genom remisser via BVC eller bokat privat?