Jag tycker att vi kommit igång bra ja’!
Jag springer och tränar magisar med mamma (hyfsat sporadiskt men iallafall…), Sigge får ungefär 500 bollar kastade till sig på gräsmattan varje dag, Rufus går i simskolan och mannen ja han liksom håller på och ”pular runt” på
tomten mest hela tiden.
Till och med Nicki har börjat motionera. Hon cyklar och har upptäckt Runkeeper appen. Stor farsination. Superbra!
Men hon gör inte som vi andra dvs kollar tex hur långt eller snabbt vi springer eller cyklar.
Nä, hon kollar på hur många kalorier hon gjort sig av med.
Äh, hon får göra på sitt sätt – jag är bara glad att hon rör på sig! Då mår man bra av och får energi av.
Idag var det dags för Rufus att börja i tennisskola. Jag är själv uppväxt i en typisk tennisfamilj. Eller i en tennissläkt kan man kanske säga. Men det blev nog lite för mycket tennis där ett tag – syrran struntade iallfall blankt i tennis under uppväxten och jag spelade väl lite men lärde mig inte på riktigt förrens i tonåren.
Men det är himla kul att kunna faktiskt!
Det är som slalom – kul att kunna och ska du bli hyfsad så måste du lära dig som liten.
Men vad fanken, Rufus är 5 år och just nu handlar det bara om att ha kul och prova på nya grejer. Och fördriva lite tid här på landet… Rufus har ett omåttligt lekbehov och det hinns liksom inte med alla gånger.
Men igår hade han sagt till mamma att ”hans föräldrar inte hann med att vara med honom”…
Ouch!! Hjärtat drog ihop sig
en smula på insidan får jag erkänna. Varför ska det vara så svårt att räcka till?!
I morgon ska jag iallafall vara med barnen hela dagen innan jag åker till Stockholm i 2 dagar…
Vi ska gå till hamnen tänkte jag och kolla in båtar. Och regnar det får vi plocka fram spelen!
Jag gör så gott jag kan, jag gör så gott jag kan, jag gör så gott jag kan….
Hej! Att räcka till är min största ångest just nu, har en snart 4 åring och tvillingar på 16 månader. Man kan ju tycka att det skulle räcka med att bara ta hand om familjen, men mitt i detta bygger min blivande man vårt drömhus och jag planerar vårt sommarbröllop. Det är fantastiska äventyr som familjen står inför, men jag känner att det blir på bekostand av barnen. Jag är själv hemma med mina 3 underbara huliganer och känner att jag inte räcker till, vill så gärna att alla ska få sin del av mamma och bus/lek. Jag frågar mig hur mina barn blir påverkade av allt som sker runt dem och om de blir lidande av att det är bara jag som är hemma och tar hand om dem. Mvh Michaela