Men jag dööööör tänkte jag (eller sa jag det kanske högt?!) när jag stötte på den här lilla godingen idag.
Vilken tjejmagnet! Det var nästan så att husse på typ 70 hade något attraktivt över sig…. Eller iallafall ”stilig”.
Jag är så hopplöst svag för hundvalpar alltså!
Borde kanske söka för det där?!
Jag kan bara inte förstå hur man kan passera en sådan här juvel utan att hälsa!
Nu tittar Sigge på mig här i sängen… Han kanske blev svartis nu?!
Hej!
Jag läser ofta din blogg och gillar den jättemycket – du bjuder verkligen på dig själv och det är inspirerande! Men i dag reagerade jag på ditt sätt att skriva om överviktiga barn och hur du snabbt konstaterar att det är föräldrarnas fel. Det är säkert så att många ger sina barn för mycket skräpmat, men ofta handlar övervikt om ärftliga faktorer. Den som själv har pinnsmala barn kanske inte kan ta åt sig äran för det helt och hållet, på samma sätt som föräldrar med barn med lugnt temperament inte automatiskt kan säga att det beror på familjens rutiner eller ”uppfostringsmetoder”. Att få menande blickar eller självsäkra kommentarer är inte så kul, varken när man har ett ”runt” barn, eller när barnet far omkring och busar. Min äldsta son var ganska rund i åldern 6-9 år, men när han växte på längden försvann det. Vi kämpade verkligen med hans kosthållning, men såg också att hans ”smala” kompisar kunde äta tre gånger så mycket vid en måltid – det verkade som att deras förbränning funkade på ett helt annat sätt, även om min son absolut inte var stillasittande, utan höll igång hela tiden. Det var inte heller sällan andra barn sa att han var tjock – övervikt verkar vara något både andra barn och vuxna tycker är ok att kommentera. Ha det bra, jag fortsätter läsa!
Hej Helena! Tack för snälla ord och tänkvärd kommentar!
Jag förstår hur du menar – jag vill förtydliga att jag menar att det är så viktigt att barn rör på sig och visst finns det ärftliga faktorer som ska vägas in men jag menar inte ”teen-chubby” barn. Jag menar barn som är REJÄLT överviktiga. Där är det inte bara gener som talar även om jag håller med dig att man inte ska ta föregivet att det bara handlar om dåliga kostvanor från föräldrarna, men de spelar stor roll när ett barn är så pass överviktig eller hur?
Min erfarenhet i ämnet är iallafall att mycket handlar om okunskap. Och kanske lite kultur.
Det är viktigt att inte dra alla över samma kam men titta ta tex Ungrare. De HAR dåliga tänder. Väldigt, väldigt många iallafall.
Visst spelar gener roll men också okunskap (där är det många som inte har fått med sig att man ska borsta tänderna varje dag) – och så är det väl en blandning av kultur och okunskap att det är helt ok att ge barn läsk, servera jelly på morgonen och pasta med sylt….
Det är ju inte barnens fel att det är så eller hur? Hänger du med hur jag tänker?
Kram kram c
Hej igen, tack för svar! (Trots att jag la kommentaren på fel artikel;) Jag hänger med hur du tänker, absolut. Mitt resonemang rör sig nog egentligen mer kring avvikelser och hur lätt det kan vara att dra slutsatser om andra, trots att det kan finnas alla möjliga förklaringar bakom en företeelse. Jag tycker att man blir mindre och mindre tvärsäker på saker med tiden. Jag fick två barn när jag var i 20-årsåldern och ett barn när jag nästan var 40. Jag har fått omvärdera många saker flera gånger om under den här tiden, och det tycker jag är riktigt spännande egentligen. Så att läsa en blogg som din gör att jag förstår hur ännu en familj kan ha det. Tack för det, kram!