I natt vid 4-tiden hör jag trampet av små 27:or som kom farande över golvet.
Det är Rufus. Han vill tala ut.
”-Mamma, jag var så rädd att du aldrig skulle hämta mig igen från dagis, därför sa jag en massa dumma ord”. Lilla älskade, virvelvind…. Sen lägger han till ”Jag skäms så”. Skäms?! Det är ett ord vi aldrig använder här hemma och jag är mycket nyfiken på vem som sagt det till honom….(jag ska giva dig på moppo!)
Sömndrucket så har vi ett 2 minuters försoningssnack. Rufus fortsätter uppenbarligen att ha dåligt samvete för plötsligt så säger han : ”Jag går in till pappa och sover nu. Vi ska också prata”
Kloka, fina, gosiga, lilla stökiga 4- åring…
Vad härligt. Det är ju helt okej att bråka, att vara osams och ha olika åsikter om man bara försonas efteråt när man lugnat sig. Gulliga lilla barn, så klok han är.
Kram Susan
Blir helt tårögd när jag läser detta! Fina känsliga smågrabbar. Man får ont i hjärtat! Kram från en mamma till en strax 3-årig gosse.