…barn stora bekymmer. Jag sms:ade med en bloggläsare (tillika vänligt ansikte från trakten där jag bor på sommaren) om just detta och jag känner mig nyfiken på ämnet.
I går kväll när Nikoletta kom så skulle jag visa hur det går till att lägga tjejerna. Jag är inte så lite stolt över detta moment nämligen och tog båda tvillingarna under varsin arm och gick med bestämda steg in till sovrummet. ”You see Nikli, man stoppar nämligen bara ner dem in the bed like this and vips så sover dom, it’s like magic men jag har jobbat very hard med mina rutiner you see”.
Vad nu då? Det här funkar ju inte alls! Varför skriker Franka och vad är det för ”arga leken-stirr” Alba kör med?!
Då ville det sig såklart inte alls bara för att jag skulle visa. Dom är ju inte robotar och hade väl helt sonika en kväll då de var pigga antar jag men i min värld så blev det genast ett litet ”problem” där och då.
Visst finns det små barn med problem, som är sjuka eller ligger på neo och kämpar just nu men för många av oss så består problemen av värdsliga saker som bajs upp till öronen och glömt skötväskan hemma, glömt D droppar hela veckan (och kanske även veckan innan?!) eller att man råkar suga upp en bebis-snorkråka med Näs-Fridan typ… Ja, ni fattar vad jag menar!
Hur ser då stora barns problem ut? Tell me!
Super om du ville dela med dig!
Tjejernas outfit? Från Ralph Lauren. Snyggaste dop presenten från Lotta och Cecilia med familjer!
Små barn små bekymmer, stora barn andra bekymmer…. brukar jag säga. Vi som har stora barn brukar snabbt glömma småbarnsårens våndor med brist på sömn, blöjbyte, gråt, magont… Stora barn är verkligen andra bekymmer. Eftersom jag just nu har ett (stort) barn med självskadebeteende och inläggning på sluten vård känns det som att jag vet vad jag talar om… : ) Så småbarnsårens problem är egentligen inte små bara ”annorlunda”.
Jag citerar John Lennon – Life is what happens while you´re busy making other plans.
Så trots allt jobbigt så måste vi bara komma ihåg att njuta medan vi kan!!!!
Oh vilken fin kommentar! Heja dig som kämpar för ditt barn – jag hoppas att han/hon hittar sin självkänsla och känner att hon/han är bra precis som den är. Alla har något vackert… alla har något att erbjuda… alla passar in någonstans… men det kan vara svårt att förstå om man är ung-vuxen vet jag av egna erfarenheter. Kram till er båda som säkert kämpar var och en på sitt sett! charlotta x
Stora barn i mitt fall är en dotter på 21 år och en son på 26 år. Bekymmer det handlar om när de är stora är att välja studier, skaffa bostad, få jobb, jobbiga relationer och separationer…. Dvs livet!
Jag kommer ihåg första året som ett enda virrvarr med faser och inte faser. 🙂
När man trodde man fått in rutiner och allt fungerade bra, så vände det helt plötsligt. Först trodde vi att vi gjorde nåt fel, eller att det kanske var fel på barnen, hi hi, men jag läste faktiskt boken: Att växa och upptäcka världen. Suverän. Den förklarar första årets faser som alla barn går igenom och när jag läste den föll allt på plats och det var enklare att acceptera faser och förändringarna…