Vi känner ju gänget på mama ganska bra efter 5 års konsultande. Vi har fortfarande kontakt och för inte så länge sedan så mailade jag med Maria på redaktionen och skrev spontant: du, kan inte mama skriva om….”. Så tog de med detta i tidningen! Lotta och Arvid är alltså jag och Rufus. Kul! Önskar att fler pratade om detta. Och att fler förstod hur det är…
Åh! Var det ni! 🙂 Vi känner så oerhört mycket igen oss…
Vi håller oss helst hemma när det gäller att umgås med andra människor, eller på helt publik plats (typ lekland). Då kan vi kontrollera och avgränsa den materiella förstörelsen…
Värst är förstås de som har ”pärlplattebarn”. Jag minns med förskräckelse hur mycket förödelse vår äldste son hann åstadkomma under vårt besök hos ett par bekanta med ett sådant barn (som vi aldrig sedan besökt), tack gode gud var nummer två inte mobil så han bidrog inte till eländet.
Bara att ha alla leksaker framme – helt otänkbart hos oss, våra pojkar är för små för att leka ”med respekt” med många av de grejer de har. Så vi portionerar ut leksaker enligt principen en in – en ut (ur förrådet).
Jag lever med tron att de kommer att växa ur det – vi kommer säkert att få gräla på dem för att de skall stiga upp när de som trötta tonåringar gör allt annat än att klättra på möbler… 😎
Det HAR blivit bättre redan, nu när jag tänker på det, så vi kommer säkert att besöka andra människor framöver… 🙂
Vad skönt att höra att det finns fler där ute! Många har frågat oss varför vi så ofta hänger på lekland. Värsta bascillställena…. I know. Men vad ska man göra liksom? Rufus är som vår hund Sigge – han måste ”rastas”… Men det blir nog bättre som sagt. Nu tycker jag att han verkar välidgt intresserad av böcker (bara när jag läser dock) – det trodde jag aldrig att han skulle bli,,,, kram till dig!