Ecochicas

Jag läser om Katarina och Charlottas resa, om barnen de mött, personalen, de kantstötta, övergivna, misshandlade, tilltufsade människorna – och får tårar i ögonen. Och en klump i halsen. För att JAG känner mej ynklig på grund av lite halsfluss (som jag fick penicillin för på ett litet kick). Och för att jag tröstshoppar en ljusstake för att liva upp mej. Herregud.

Jag besökte själv Lettland för drygt tio år sedan tillsammans med den kör jag var med i då. Vi sjöng och besökte barnhem, kyrkor, skolor, ålderdomshem och ensamma gamla människor på landsbygden. Nöden var så stor, så påtaglig, så in-under-huden-beklämmande. Och jag – vi allihop – tänkte ”det här måste vi jobba aktivt för att förändra” och hade massor med idéer om hjälpsändningar, fadderbarn och hjälporganisationsengagemang.

Så kom vi hem. Livet fortsatte, intrycken falnade, glöden likaså. Perspektiven blev lyxsvenska igen.

Jag tänker inte säga att Katarina och Charlottas berättelser kommer att förändra mitt sätt att leva. Men nu kommer jag ihåg hur det kändes att stå framför en grupp föräldralösa barn med sämsta tänkbara förutsättningar för att skapa ens drägliga liv.

Jag är medveten om att den svensk-enkla vardagen lätt tar över och att den kultur och miljö jag vistas i sätter tonen så att det känns helt legitimt att råklaga på vinterförkylningar. Men jag ska försöka tänka mer på hur jag lever, hur andra lever och vad jag kan göra för att förändra till det bättre.

Tack, Ecochicas, för ögonöppnaren.