”Kisch å babajs!” Eller bara ”baaaajs!”. Eller det lite mer nyskapande ”bajs majs babajs”. Kiss- och bajsåldern – jotack, den är här nu. Med besked. ”Mamma heter Annakajenbajs.” ”Pastabajs” föredras till middag och vid frågan vem hon tror ska komma och hälsa på är svaret ofta ”bajs”. När hon blir arg – och det är rätt ofta – är det naturliga svärordet ”BAAAAAJS”. Hemma försöker jag ignorera det eller bara fråga ”är det verkligen så himla roligt med bajs?” (och får ett gravallvarligt ”Jaa, mamma” till svar, varvid det är våldsamt svårt att hålla sej för skratt) men i mataffären eller hemma hos vänner är det knivigare. Överlag försöker vi dock att inte fästa så stor vikt vid allt bajssnack och hoppas att det går över. Till konfirmationen åtminstone.
Passande. Borde kanske legat i tomtens säck i år.
Peter gör det definitivt – han skrattar sej ju halvt fördärvad när hon skriker ”bajschkorv” i Iphonen.
Det låter ändå otroligt festligt när just Doris säger Bajsch. Jag förstår henne nästan!