Jag fick en förfrågan av en läsare att dela med mig av min tankar kring förlossningen, och jag kom på att jag faktiskt inte tänk så mycket på förlossningen, tills nu.
Jag har ju liksom inte varit med om något liknande innan, så jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Och därför är jag inte heller helt hundra på hur jag vill ha det. Jag vet ju inte ens hur jag kommer reagera på smärtan!
I mitt förlossningsbrev (som jag skrev och skickade in för hundra år sedan) meddelade jag att jag tyckte att det var viktigt att förlossningsteamet hela tiden förklarar vad som händer för Eddie, så att han inte känner sig helt utanför. Skrev även att de gärna får föreslå olika former av smärtlindring så som lustgas, akupunktur, bad, promenader, epidural, men absolut inga kvaddlar – det verkar ju asvidrigt! Och att jag är orolig för smärtan. Jag fattar ju att det kommer att göra ont, men fy för att gapa som de som är med i ”Livet på BB”. Usch!
När det kommer till utdrivningsskedet, själva ”ploppet” så föreställer jag mig att jag vill krysta i en upprätt position, antingen på knä hängandes mot sängens ryggstöd, eller på en förlossningspall, som min syrra förespråkar (hon har ju gjort det två gånger och borde därför rimligen veta vad hon snackar om). Tror inte att ligga ner är något för mig. Och om man tänker på tyngdlagen så borde det vara svårare att krysta på det sättet, eller?!
Jag föreställer mig även att jag vill vara uppe och röra på mig så mycekt om möjligt, inbillar mig att det tar bort fokus på smärtan än om man ligger ner och kvider. Men som sagt, jag har ingen aning. Det kanske slutar med att jag ligger på rygg från det att jag kommer in tills han är ute? Det får vi se helt enkelt.
Rädslor då? Det är klart att jag rädd. Rädd för att det ska ta aslång tid. Rädd för att det ska bli komplikationer (både jag och Eddie föddes med navelsträngen runt halsen). Rädd för att Lilla H ska vara en 5 kilos klump. Rädd för att jag ska svära och kalla barnmorskan för det enda och det andra (tror dock Eddie är mer rädd för detta än jag, ha, ha). Rädd för att jag ska bli arg på Eddie. Rädd för att bajsa på mig. Rädd för att spricka från Ystad till Haparanda. Men mest är jag taggad! BRING IT ON!
Och, just där och då hoppas jag att jag är så pass fokuserad på uppgiften – att föda, att jag slipper oroa mig för mina rädslor. Lite skit har väl ingen dött av, eller? Och spricker jag så får de ta ett stygn för pappa!
Hej
Jag bara måste få kommentera ang att bajsa på sig. Jag var själv skiträdd för det inför min förlossning. Det enda jag egentligen oroade mig över, förutom komplikationer då. Det först jag bad om när jag kom in på BB var en sköljning, INNAN smärtlindringen. När jag väl skulle krysta första gången kände jag hur det kom ut lite bajs men det du jag kunde inte bry mig mindre. Jag skrattade för mig själv lite just då, att jag ens oroade mig för det…samma gäller andra som skriker…just i det tillståndet bryr man sig inte om något annat direkt. ;)
Lycka till! Och grattis i ”förskott” till det finaste i livet!
Svar Natalie: Ha,ha TACK! Äh, nuförtiden vill de ju typ att det ska komma lite bajs – bra för bebbens bakterieflora… Mys :)
Kram
…som helst, men underbarare än allt annat. Lycka till, och ta allt som det kommer! De kan sina grejer!
Jag tror man ska försöka att fundera så lite som möjligt, för det blir som det blir i alla fall. Man får helt enkelt ta det lite som det kommer. När vi fick vårt mirakel kände jag mig inte alls ivägen, kanske för att personalen förklarade väldigt bra vad som hände. Som blivande pappa är det viktigt att finnas bredvid, att verkligen få ta del. Det är tufft att stå bredvid och se sin älskade ha så ont och inte kunna göra något mer än att hålla handen, badda pannan, ge saft och lugna ord, men att få vara närvarande vid en sådan grej är det häftigaste man kan vara med om. När allt är över släpper allt och lyckoruset tar vid. Det är läskigare än vilket fallskärmshopp
Håller med din syster. Förlossningspall är kanon! Man kan ta i bra på den och pappan kan sitta bakom som stöd och man liksom föder tillsammans.
Oj nu saknar jag nästan dina inlägg. Har du åkt in till förlossningen? I så fall önskar jag dig all lycka till :D Kram på’re
Mitt förlossningsbrev lät väl lika det med, fast jag ville undvika epidural! Sen räknade jag inte med att bli igångsatt men så blev det…då fick jag omvärdera…sen fick jag värkar, men det hände inget…och hände inget, och hände inget…så jag fick omvärdera igen, och igen, och tog tillslut den där epiduralen… Och efter 3 dygn, varav 2 dygn som jag var öppen 4cm under och aldrig mer, blev det till slut snitt. Lilltösen mådde bra hela tiden som tur var. Men mitt förlossningsbrev var ju bara att skrota hehe.
Jag minns att en undersköterska som var med på min förlossning var så jäkla jobbig, sådär överdivet peppande och klämkäck. Jag viskade till min sambo: Jag vill inte ha henne här. Min sambo har berättat efteråt att jag inte viskade diskret utan skrek: JAG VILL INTE HA HENNE HÄR. Hahah, han skämdes ganska rejält för mig, speciellt när jag hallucinerade om ”Hem till gården” mitt i förlossningen. Men som du så klokt skriver så blir det aldrig som man tänkt, jag skulle också gå mycket och stå på knäna och föda men jag blev konstant liggandes i 16 timmar, men det kändes ganska bra just då, man anpassar sig.
Det kommer i vilket fall somhelst att gå bra, personalen har sett allt så de vet, man får lite på de helt enkelt!
Oj vad jag känner igen mig. Jag kände precis som du innan, hade skrivit ganska lika i mitt förlossningsbrev. Det blir aldrig som man tänkt sig, haha. Jag tänkte föda i upprätt position, jag låg ner när hon kom ut. Inget av det jag skrev blev som jag hade tänkt. Men jag tycker jag hade en jättebra förlossning ändå. Det är bara följa med och lyssna på barnmorskorna så kommer allt att gå bra. Även om det inte blir som man tänkt sig från början =)
Ja, det blir aldrig som man tänkt sig. Jag var rädd för att det skulle ta lång tid, och det gjorde det, men i tillfället var det inte något som jag tänkte på alls. Jag var rädd för hur ont det skulle göra, men det kändes så naturligt. Jag trodde tyngdlagen skulle göra sitt genom att stå på knä, men det blev liggandes på sidan som kändes bäst. Jag var rädd att spricka och det gjorde jag, men det märkes ju inte ens när man var i full gång att trycka ut bebisen.
Sen dök det upp lite andra överraskningar som man inte alls väntade sig. Navelsträngen var för kort, så han åkte tillbaka in igen. sen lite annat som jag inte kan skriva…:P
Men vad skönt det var när det äntligen var över. Det blev bara lustgas, den var helt rätt för mig och räckte hela vägen.
Hoppas din förlossning går bra och försök ta det lugnt och låt kroppen göra det den ska.
Helt rätt inställning. Skulle faktiskt kunna skriva under på det mesta. Har min beräknade förlossning på söndag, så jag känner med dig. Första barnet här också.
Du kommer att klara det här såå bra! Lycka till!
Bra inställning! Jag var rädd att jag skulle vända smärtan inåt och motarbeta mig själv, låsa mig men försök med det. Jag var på en föreläsning med Susanna Heli veckorna innan förlossningen och vilken tjej, alltså! Hon pratade om att andas tungt, slappna av mm och utan de orden hade jag aldrig klarat mig :)
I mitt förlossningsbrev tog jag upp precis det du skriver om, att barnmorskan ska berätta hela tiden om vad som händer för pappan, under vår första förlossning (som tog dryga 36 timmar..) så kände sig min kille väldigt i vägen och utanför och alla i rummet pratade i termer och pratade över honom, något som jag dock inte märkte för jag var så uppe i mitt.. Men jag tror det är väldigt bra att ta upp just det! Sen kan det även vara bra för mamman som inte alltid är så mottaglig för information då man kanske blir lite frånvarande och ”går in i sig själv” iaf gjorde jag det. Sen tog jag även upp att jag gärna ville att barnmorskan guidar mig lite genom allt som sker och kommer med råd om vad för smärtlindring som passar just i denna sekund. Jag kan tillägga att jag provade kvaddlar och ja det gjorde rätt ont, men faktiskt så tog det bort smärtan och trycket jag hade längst ner i ryggen och framtill så jag kan ändå rekommendera det fast det gör ont. Jag provade väl kanske det mesta, tyckte även att akupunktur var riktigt bra, fast på andra förlossningen hann vi inte med mycket smärtlindring då det gick betydligt snabbare än den första förlossningen, och skönt var väl de!! Hoppas att allt ska flyta på så gott det går för Er och att ni får en bra upplevelse att se tillbaka på! Och kom ihåg att är det något som inte känns bra eller om du känner dig felbehandlad säg till!! Då har du rätt att byta barnmorska! Hoppas han kommer snart eran Harryboy ;)
Massa KRAMAR!
Sådär blev det nog ungefär för mig. Jag hade tänkt mig att jag skulle vara uppe och röra på mig mycket, och jag skrev i mitt brev att ligga på rygg kändes onaturligt för mig. Nu slutade det med att jag krystade i halvt sittande, med en saccosäck bakom ryggen. Alltså inte direkt som jag tänkt mig :) Men hur det än går så är det superbra att ha lite funderingar och föreställningar innan, jag tror det är bättre än att komma dit som ett blankt blad. Just för känslan att man varit med och tyckt lite i alla fall. :)
Snart dags!
Det häftigaste man kan vara med om, klyschigt men sant, haha.
Kram