Tisdag den 4 februari vaknade jag vid 04 på morgonen. Vet inte vad det var som gjorde att jag vaknade, men jag kunde inte somna om. Kollade på lite Downton Abbey och slumrade till igen vid 06.

07.20 kom Harry in och väckte mig. Då kände jag att mina sammandragningar kändes lite annorlunda… Vi gjorde våra vanliga morgonbestyr och sammandragningarna tilltog i styrka och kom ca var 7-10 minut. Väl på föris tyckte jag att det var läge att inse att detta nog inte var sammandragningar, utan riktiga värkar. Jag som väntat på slempropp och vatten, så som det drog igång med Harry, men icke!

Harry måste ha känt på sig att det var något på gång, för han blev alldeles ifrån sig när jag skulle lämna, stackarn. Och så rätt han hade :) På väg hem igen ringde jag Maria som varit stand by de senaste dagarna. Hon skulle ta hand om H medan vi var på BB. Förklarade läget och sa att det nog var bra om hon började röra sig hitåt. Klockan var strax före 09 och när jag kom hem började jag klocka värkarna…

Camilla ringde och sa att hon skulle komma förbi och hålla mig sällskap tills Maria kom. Jag tog ett bad medan jag väntade på henne. Det hjälpte lite… Sedan körde jag vetekudde på ’tjejmagen’, och det funkade typ en timme. Vi käkade mackor och när jag fick en värk kunde jag inte prata.

Vid 12 ringde jag Eddie sa att det vore bra om han kom hem, för det var nog dags för oss att bli 2-barnsföräldrar. Sedan ringde jag BB Stockholm.

Det var Lill-Li som svarade, en barnmorska som var med under Harrys förlossning. Under en del i alla fall, det tog ju 15 timmar från att jag blev igångsatt, så jag hade några olika team ;) Jag berättade hur tätt värkarna kom, hur det kändes och hon bad mig avvakta en timme, så skulle hon försöka fixa ett rum.

Värkarna fortsatte och blev kraftigare och kraftigare. När Eddie kom hem vid 13 hjälpte inte vetekudden överhuvudtaget, och jag var tvungen att stå upp och andas när smärtan byggdes upp och skjölde över mig som en tsunami. ’Den varar i max 90 sekunder, max 90 sekunder’ blev mitt tysta mantra.

Eddie och Maria kom hem samtidigt och det var bara att packa in BB-väskan i bilen och åka direkt. Jag ringde BB och sa bara ’vi kommer nu’. Det var Lill-Li som svarade igen och hon sa ’gör det, vi väntar på er’.

I bilen kom värkarna var 3:e minut och var typ outhärdliga. ’Jag vet inte vad jag ska tänka på’ sa jag och Eddie svarade ’tänk på hur lycklig Harry var på stranden första gången vi var på Mallis. Hur han kröp rakt ut i vattnet och började plaska runt’. Med den bilden på näthinnan rullade vi över Lidingöbron, genom Lill-Jansskogen och mot BB Stockholm.

Fortsättning följer…