Väl framme vid Danderyds sjukhus hittade vi ingen parkering. Det var fullt precis överallt. Eddie höll på att drunkna i svett medan jag stånkade och försökte andas igenom värkarna fortsatte att komma var 3:e minut.

Vet inte vilken runda i ordningen vi äntligen hittade en plats typ precis utanför ingången. Sedan nästa problem – parkeringsautomaten var trasig. Stressen. Klev ur bilen och lutade mig mot bildörren och taket när värkarna kom medan Eddie ringde parkeringsbolaget.

Klockan 13.50 kom vi in till BB. Fast till fel plan. Förlossningen ligger på plan 9, och vi klev av på plan 4. Det var ju ett tag sedan man var där sist ;) Ut till hissen igen. Up, up and away!

När vi äntligen kom rätt mötte Lill-Li oss och sa att hon kom ihåg mig sedan sist :) En barnmorska som hette Jennie visade oss till rum nummer 5. På väg dit fick jag en dubbelvärk, den klingade liksom aldrig av innan nästa värk slog till med full kraft. Jag började gråta och gick nog av lite på mitten.

Väl inne på rummet fick jag en skjorta och blev hjälpt upp i förlossningssängen i sittande länge. En CTG kopplades på och när en värk kom tryckte barnmorskan och Eddie på mina knän och sa att jag skulle andas tungt och släppa ner axlarna…

Klockan 14 var det skiftbyte, så Jennie lämnade oss. ’Ring om det är något’ sa hon och gick. Vid nästa värk, typ 1 minut senare, sa jag ’jag tror vi måste ringa, jag måste få lustgas. NU!’. Sekunden efter gick vattnet (grönt). Klockan var 14.15.

En ny barnmorska, Filippa, kom in med en undersköterska och dessa två skulle komma att hjälpa Zoe till världen 1 timme och 9 minuter senare. Filippa kollade hur öppen jag var och till min stora förvåning var jag öppen hela 7 cm! Jag som hade haft ångest för att typ bli hemskickad, haha! Med H var jag öppen typ 2 cm när jag kom in första gången. En elektrod sattes på Zoe’s lilla huvud och jag fick lustgas som kom att bli min bästis den följande timmen. Thank God för den alltså!

Filippa frågade om jag ville ha epidural, ’jaaaa tack’ typ skrek jag. Hon satte en infart i handen på mig, men någon Eda hann jag aldrig få, för någon minut senare började mina krystvärkar. 15.06 kom den första och 15.24 var Zoe född. 19 minuter tog det från första krystvärken, precis samma tid som med Harry.

Jag stod upp en stund, men sedan stod jag på knä i sängen med överkroppen hängandes över sängens ryggstöd samtidigt som jag sög lustgas för glatta livet. Fy faaaaan vad ont det gjorde! Eddie försökte peppa mig med ’kom igen nu, du orkar, ’PUSH’ och vid ett tillfälle skrek jag ’håll kääääften – jag ska typ bajsa ut ett bowlingklot – var bara tyyyyyyyyyyst’ samtidigt som jag klämde sönder hans hand.

Svordomarna fortsatte, hel plötsligt rasade ryggstödet på sängen ner ett hack, och jag gapade ’vad fan håller ni på med????’ och missade lustgasen i en värk. Det gjorde mig inte direkt gladare…

Jag var helt paralyserad av smärtan, med H tyckte jag liksom att det värsta var värkarbetet, att själva krystandes var det som gjorde minst ont, men inte den här gången. Fy fasiken säger jag bara. Jag antar att epiduralen som jag hann få med H (det tog 15 timmar från att jag blev igångsatt) tog udden av det värsta. Eller så är det bara jag som glömt hur det var av ren självbevarelsedrift.

Jag kände liksom inte att jag vågade ta i, det kändes som jag skulle spricka typ hela vägen upp i nacken. Filippa sa ’kom igen, du klarar det här – våga ta i nu, det är ingen fara!’ ’Det går inte’ sa jag. ’Jo, max 6 gånger till behöver du krysta’ kontrade Filippa och sa sedan att de skulle stänga av lustgasen. WTF?! Då bestämde jag mig bara. Jag hade absolut ingen lust att krysta så många gånger till utan lustgas och tog i allt vad jag hade.

Huvud, axlar och kropp, floff! Typ som man tror att det känns när man ser ett sto föda ett föl. Eller en ko en kalv. Sladdrigt liksom, och halt. ’Är det klart?’ Frågade jag och innan Filippa hann svara hörde jag ’WÄÄÄ, WÄÄÄ’ och bara sekunder senare fick jag upp vår lilla prinsessa på bröstet. 3620 gram, 49 cm lång och alldeles perfekt föddes hon den 4 februari klockan 15.24. Helt plötsligt var vi 2-barnsföräldrar.

Den lyckan ♥