När jag sitter här, ensam vaken, så kommer en längtan efter mitt gamla liv över mig. Missförstå mig rätt – jag älskar att vara mamma (trots att det ibland är typ det jobbigaste jag någonsin varit med om), jag älskar Harry över allt annat på denna Jord, men ändå. M E N – jag saknar all spontanitet! Att kunna kunna dröja sig kvar i försommarvärmen med en ishink på en uteservering. Att inte behöva tänka på hur många timmar man kommer kunna sova. Att kunna tända en cigg (I kooooow) utan att tänka på att man förkortar livet med x minuter. Och. Så. Vidare.
Jag vet att vi är två som har ansvaret för Harpan – Mamma och Pappa. Jag vet… Efter Mallis så är det jag som tar ledigt en kväll och en morgon, (eeeh, förlåt – en förmiddag) och går ut en kväll. Det är fan dags!
Long time no see: Petra, Maria, Frida, Linda, and on top – me!
Brukar läsa din blogg men har nog aldrig kommenterat förr. Detta inlägget var dock så jäkla klockrent. Jag förstår dig precis och känner likadant. Jag har själv tre barn, födda -07, -10 , -11 och skulle snart behöva en rejäl utekväll. Och visst är det så att en mamma som får lite fritid, chansen att göra saker för sig själv, utan barn, blir en bättre mamma med högre toleransnivå. Man behöver vara mer än mamma 24/7. Så festa loss ibland och viktigast av allt, se till att njuta till fullo :) tack för mysig läsning och för att du delar med dig av er! Kramar!