Fy vilken natt! Eddie har varit förvisad till Harrys rum sedan ett tag då han först varit förkyld och snarkat värre än vanligt. Sedan har det liksom blivit så att han legat kvar eftersom jag tycker att jag behöver mer plats när jag ammar och Harry sovit i vår säng.
Nu när Harry sover i sin egen säng (sedan en vecka tillbaka, typ) finns det ju igen anledning till att Eddie inte ska sova i vår säng. Så igår flyttade han tillbaka in till oss. Underbart är dock kort – vid 02-tiden var jag tvungen att väcka honom och be honom gå och lägga sig i ”sitt” rum igen. Alltså i Harpans rum. Jag kunde helt enkelt inte somna!
Jag blir störd av minsta lilla ljud, minsta lilla antydan till en snarkning, minsta rörelse i sängen. Det är helt sjukt! Jag har blivit så jäkla ljudkänslig sedan Harry kom.
När han gått ut kunde jag somna. I ca 1 timme innan Harry ville ha mat. Igen. Och sedan var det bara att pallra sig upp vid 06 då Harry tyckte att det var morgon. Eddie vaknade också och tog honom så att jag kunde sova lite till. Och det har jag gjort, mellan matningarna, tills nu typ. Fast jag är fortfarande jävligt trött.
Jag längtar tills Harpan sover hela nätter eller åtminstone skippar några nattmål – då får han flytta in till sitt eget rum. Då kanske jag inte ligger på helspänn och lyssnar efter varje litet ljud. Jag tror att alla kommer att sova bättre då.
Nu: Kaffe så att man blir människa…
Min sambo har också förvisats till annat rum pga snarkning. Jag är också sådan som lyssnar efter minsta ljud och har man då en som snarkar så är det skit svårt att sova. Min pojk är ett år nu men har sovit i eget rum en månad men är tillbaka i sovrummet igen då han vaknade på nätterna och det är smidigare att söva om i vårat sovrum. Men när han låg på eget rum så sov sambon i sängen och då gick det hur bra som helst. Man blir nog extra känslig när man har en liten :)