Idag har jag mailats med Johanna, en gammal, gammal klasskompis som jag inte sett sedan nian. Eller egentligen sedan åttan eftersom jag skolkade mig igenom hela nian. Mycket för att jag var så satans trött på skolan men också för att jag hade det jobbigt hemma.
Min mamma är alkoholist och trots en och annan nykter period så har hon alltid trillat tillbaka och jag har faktiskt gett upp hoppet om att hon någonsin ska ta tag i sitt liv och bli lycklig. Hoppet är det sista som överger en, men ja, jag har slutat att hoppas. Har alltid haft svårt för att se alkoholism som en sjukdom. Det är väl bara att s l u t a ? Att ta sig en funderare och se över sina prioriteringar?
Nu tycker jag mest att det är tråkigt att Lilla H inte kommer att ha en underbar mormor och morfar att hänga med, något som jag och mina syskon alltid har haft, trots att de bor i Finland (har ingen vidare kontakt med min pappa heller). Men vi får passa på att träffa mommo och moffa så mycket som möjligt och liksom skapa vår egen familj av våra vänner. Det kommer gå bra.
Hur som helst – Johanna påminde mig om en sak som jag totalt förträngt tillsammans med mycket annat från min barndom, doften av nyponrosor som låg som en dimma över vår gård varje sommar.
Hon skrev ”än idag dock, måste jag säga, att nyponrosor påminner så starkt om min barndom, då hela gården doftade av dem!” Och då kom jag ihåg hur det doftade! Kom ihåg hur vi ibland bröt av knopparna och ritade på asfalten och massa andra grejer. Även om min barndom inte varit en dans på rosor, har den ändå inte varit helt förjävlig. Det kunde varit värre. Mycket värre till och med.
Starkt Jenny! Tack vare din erfarenhet kommer du bli en fantastisk mamma.
Kraam
Ja, alkolism är inte kul…
Min mamma är också alkolist… Har ingen kontakt med henne längre, bröt med henne för några år sedan. Jag har inte vuxit upp med henne utan hos fosterföräldar.
Min pappa dog förra året i hjärtinfakt så jag vet hur det känns med att ens barn inte kommer ha någon mormor och morfar.
Men jag gör som du säger, har många vänner som jag ser som min familj.
Det hjälper en att må bra och finna lycka i livet.
Kram på dig!
Hej!
Skönt att skriva till nån som förstår hur man har de, förutom nära :)
Allt sant som du skriver.
Man blir så jäkla trött på henne bara! Min mamma har varit på flera behandlingshem, men hon har antingen åkt därifrån eller börjat så fort hon kom ut.
Man blir så irriterad på dig själv för att man inte slutar bry sig. Samtidigt som man inte vill att hon ska hamna på gatan liksom för att hon sabbar allt med lägenheter m.m.
Vet att det inte är mitt fel eller nått! Och det är Såå frustrerande när hon inte ens försöker längre utan bara tar för givet att allt ordnar sig och att alla ska hjälpa henne som förut. Man hoppas änna att hon ska få känna på hur det känns att sitta i skiten på riktigt. Jaja nu blev det ju en bibel igen!
Det blir säkert bra!
Lyck till du med!
Kram
Hej Emmelie,
det finns ingenting DU kan göra, om din mamma inte vill bli hjälpt!
Jag fick iväg min mamma till ett behandligshem där hon stannade i 2-3 år, men sedan när hon flyttade därifrån och till egen lägenhet så började hon dricka igen. Självklart är det svårt att inte bry sig, det är ju trots allt ens förälder! Men, någonstans så känns det inte som att dom kan bry sig så jävla mycket om dom inte ens f ö r s ö k e r sluta.
Lycka till!
Kram
Ojdå råkade skicka iväg kommentaren..
För att hjälpa henne sluta supa. När man åker därifrån verkar allt vara bra, hon lovar (som 1000 ggr tidigare) att ta tag i allt men 2 dagar senare är hon i gång igen. Sviken igen!
Nu är jag mer trött på henne, försöker att inte bry mig men det är svårare än vad man tror.
Tänker mycket på hur det skulle bli när jag och min sambo skaffar barn,(planerar) hur man ska försklara för barnet varför man inte kan åka till mormor m.m inte så lätt :/ men man får försöka fokusera på sitt eget ner lyckade liv istället, min inställning har alltid varit att jag aldrig vill bli som henne. Har än så länge lyckats ner än bra :)
Ojdå nu blev det en novell istället för en liten Kommentar!
Hopas iallafall att allt kommer gå bra för er! Gillar din blogg!
Kram
Hej!
Följer din blogg och kände att jag var tvungen att skriva nått när jag läste detta inlägg.
Min mamma (och pappa) är också alkoholister och förstår precis vad du menar. Att hoppet verkligen är det sista som sviker. Både bra och dåligt måste jag tycka eftersom i mitt fall har lett till att jag försökt att hjälpa till med en massa saker. Ex. Som att åka till mamma och sova över för att hjälpa henne sluta su
<3
Sen har du ju oss också. Vilken fin och härlig släkt våra barn kommer få, trots allt!
Väldigt fint Jenny!
Tänk att du om några år får rita på asfalten med nypon igen, men denna gång med lille H! Lyllo honom : )
Kram J.
Kram på dej ! Är lite imponerad av de som klarar av livet även om barndomen var jobbig ! Ja, ni får skaffa er egna familj och det kommer gå jättebra =)
Jag är uppväxt med en styvpappa som var alkoholist, så jag vet hur det är. Tyvärr så är det en sjukdom, och i hans fall så vann sjukdomen över honom. Man måste vilja bli hjälpt, för att kunna bli hjälpt. Och tyvärr vill inte alla bli hjälpta.
sv: Dödsstraff är ett för lätt straff, dit kommer dom tids nog. Jag är mer för tortyr i såna fall.