Idag har jag sprungit så långt och  länge som jag aldrig sprungit tidigare! Jag som alltid hatat att jogga,  förbannat allt vad springa heter, kallat löpare för självplågare. Jag som redan i mellanstadiet ljög när det var dags att springa terrängbanan. Antingen hade jag ont i hälsenan eller så var det astma. Jag fick gå med gympalärarens lilla terrier istället. Tillsammans med några andra simulanter. Mycket bekvämare, och framförallt mindre svettigt. Jag. Har. Sprungit.

Jag  joggade i 24 minuter, och det blev en sträcka på nästan 3 kilometer. Och det var inte alls så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Visst, det var jobbigt, men jag höll inte på att svimma. Och jag fick inte andnöd (som innan jag blev gravid och rökte fick bara av att springa till bussen). Det kändes bra. Till och med så bra att jag kommer att göra det igen :)

Puss