Jag har börjat läsa för Chloe. I Muminboken. Den har ett ord på varje sida.
Det är så otroligt mysigt att ligga med henne i hennes rum, på hennes mysiga matta och titta i böcker. Hon är så intresserad och lyssnar och tittar och vill gärna tugga på boken…Det är så gulligt.
Det slog mig idag att sen ska man ju börja berätta sagor, ur sin egen fantasi. Ah, jag har minnen från när min mamma gjorde det för mig, jag hade stenkoll på vad hon berättade, om hon berättade något jag redan hade hört så påpekade jag det, om det var något som inte var logiskt så påpekade jag det. Haha, det var nog inte helt lätt att freestyle fram historier för mig. Hoppas Chloe har mer överseende :). 
Jumpsuit/ Livly
Åh min systerson älskar Munin, var har du köpt den boken? 🙂
Jag med ;). Jag vet inte. Vi fick den av någon men jag minns tyvärr inte vem.
När min dotter föddes jobbade jag på särskolan, med barn med autism. Där använde vi mycket bilder/foton för att kommunicera. Det tyckte jag var så smart så jag köpte ett fotoalbum där man hade en bild på varje sida. Tog bilder på familjen, mor/farföräldrar, kusiner, nappen, välling, sängen, badkaret, blöjan, vagnen m.m. Albumet hade jag liggande på golvet så min dotter kom åt de när hon började krypa, å jädrans i hoppet hon kunde visa saker/bilder när hon var ca 6 månader…nä nu överdimensionerade jag lite för i början var det bara bilder på mamma, pappa, bossar, mormor, morfar. Men hennes ljud/tal gjorde att jag förstod vem hon pratade om. Sen utökade jag med nya bilder efter han, å vi kunde kommunicera utan att hon kunde prata…..samtidigt blev det ju vår personliga pekbok.
Det jag tror på i de här sammanhanget är att det var en bild på varje sida, å då lärde jag mig iaf. vad dottern sa….för alla barn pratar ju inte klockrent vissa börjar ju med kinesiska
Det låter väldigt klokt!