Claudia Galli Concha

Kan man älska två barn lika mycket?

Jag kan inte tänka mig att jag är ensam om att ha tänkt såhär.
Man tittar på sitt första barn och tänker att
-Kan det verkligen vara möjligt?
– Kan jag få såna här känslor för ännu ett barn?

Dom tankarna slog mig flera gånger under graviditeten. Dels för att man har massa hormoner som flyger omkring men också för att jag inte var alls lika insatt i min egen graviditet den här gången som med Chloe. Då var jag så 100% fokuserad på att vara gravid, på att förbereda mig, på att tänka, på…allt.

Med Celeste var graviditeten underbar på många sätt men också lite mer ett hinder i vardagen med en liten aktiv tjej på 1,5 år, så det blev inte den där fullkomliga bondingen redan i magen, det var lite mer bara självklart, det var faktiskt först när jag förstod att förlossningen var igång som det blev så tydligt för mig att jag snart skulle få träffa min andra dotter, det kan ju låta galet men där fick jag på nåt sätt den ro jag behövde för att verkligen landa i dom tankarna, och då var ju dom precis lika häftiga och starka som dom hade varit med Chloe och när Celeste kom upp på mitt bröst så var den starkaste tanken – Vem är du? Jag vet att jag tittade noga på henne, det hörde nog ihop med att hon aldrig hade visat sig på något av våra ultraljud, hon var en hemlig liten dam så jag var så otroligt nyfiken på hur hon såg ut och hon var ju såklart världens finaste.

Men sen…när hon låg där på bröstet så fanns det ingen tvekan och inga som helst tvivel. Jag älskar henne av hela mitt hjärta på samma sätt som jag älskar Chloe…jag måste blivit ett hjärta rikare för dom delar inte ens på hjärtat, dom har varsitt. Jag kommer att göra allt för henne, för alltid, oavsett vad. Och nu när vi är hemma så känns det som det mest naturliga i världen att Celeste är här, som att det alltid var tänkt att vi skulle vara fyra.

Dom är båda på första plats, dom är båda min största prioritet, dom är allt.

Tankar om att man skulle jämföra, tycka att den ena är si och den andra är så…det finns inte. Dom är bäst båda två. Dom är våra döttrar. Våra underbara döttrar. Livets lyx.

Så ja, man kan absolut älska två barn lika mycket och tre och fyra och fem…så många man nu vill ha!

P & K Claudiaimg_3700.jpg

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Tabitha

    Visst är det härligt att kärleken till ett barn kommer naturligt och växer oavsett hur många barn man har. Vi är en stor familj samt har öppnat vårt hem till en tjej på 7år så vi är familjehem till henne och det tog inte lång tid förrens hon fick en speciell plats i mitt hjärta trots egna 4 barn, 4 bonus barn och 2 barnbarn. Innan vi träffade henne så funderade jag på hur mina moderskänslor gentemot henne skulle utvecklas. Jag känner starkt för denna tjej och har mycket mer tålamod mot henne då jag vet lite vad hon har gått igenom men hon har svårt att visa uppskattning mot oss än för hon är ju rädd att svika sin mamma, ja nu spårade jag ur totalt men kärlek till ett barn är otroligt häftigt och kan uttryckas på olika sätt och vis men är super viktig för våra små liv när de växer upp ❤ Lycka till med Era söta döttrar ❤

  2. Malin

    Det är det som är så häftigt, kärleken delas inte, den bara växer! Älskar mina tre lika mycket och skulle dö för dem utan att tveka en sekund. Däremot känner iaf jag att jag älskar barnen på olika sätt. Precis lika mycket men inte likadant. Men det konstiga är att det känns som det mest naturliga det också. 🙂

  3. Lena

    Jadå! Både till en två tre och fyra. Fast jag trodde inte det när jag låg där en oktobernatt för längesedan. Men visst räckte den! Och nu också till fem barnbarn men det är en alldeles speciell kärlek ❤️

  4. Emelie

    Hej! Tack för detta fina inlägg! Du sätter ord på mina tankar och lugnar mig i oron. (Väntar barn nr 2) Följer din blogg noga och läser med glädje dina inlägg om två barnslivet. Fungerar lite som en del i min förberedelse. Kramar Emelie