Är det inte lustigt hur vissa dagar i livet med bebis så är det som att allt hamnar i ofas? Som att man är i baktakt hela tiden och aldrig kommer ikapp? Idag var det en sån dag. Dagen började bra med en skön frukostfika med min kära vän Molly. Vi åt frukost och Chloe var glad och vaken och jag ammade (ja, jag ammar på fik, inga konstigheter). Sen slumrade Chloe till och jag som har tänkt köpa mig en ny väska tänkte -Perfekt! Då passar jag på att gå en sväng i butiker medans hon sover. Precis när jag hade kommit in i den tilltänkta butiken så vaknade Chloe. Inga problem, jag gick ut, det var ju ändå inte så viktigt. Jag gillar inte att vara i varma trånga butiker när hon är vaken, då finns det roligare saker att göra. Vi gick och beställde Chloes fotoalbum som jag hade bestämt mig för att göra idag.
Sen mötte jag upp Manuel, Chloe somnade i vagnen och vi gick och satte oss på en restaurang, precis när maten kommit in började Chloe gråta och var hungrig. Nu var det ingen fancy restaurang utan mer en food court så jag satte mig i ett hörn och ammade. Lugnt.
Sen kom vi hem och vi lekte och hade det jättemysigt. Vid 16 skulle jag iväg och dubba ett tv-spel i en timme (jag tar bara såna korta jobb just nu), redan vid tre började förbereda mig för att gå iväg, tjugo över tre ammade jag, vi satt länge och hade en lugn och lång matstund. Tjugo i fyra lämnade jag hemmet. Jag lämnade ingen flaska hemma eftersom jag skulle vara hemma igen om en och en halv timme….trodde jag, jobbet drog ut på tiden och Chloe började panikskrika hemma, som tur var var jag redan på tunnelbanan då och hemma 10 minuter senare…långa 10 minuter både för mig på tåget och Manuel hemma. Jag har aldrig sprungit så snabbt uppför rulltrappan i tunnelbanan. Åh, jag ska aldrig mer lämna hemmet utan att pumpa ur.
På det här hade jag bjudit över min mamma på middag och lovat att laga mat…här tog det stopp för mig. Jag beställde hem maten på nätet. Jag orkade inte mer. Inte för att någon någonsin hade krävt att jag skulle laga maten, nej, jag hade envist sagt att jag skulle ansvara för den. Typiskt mig. Men 40 minuter senare åt vi god Indisk mat hemma hela familjen. Skönt. Ibland får man helt enkelt bara lösa situationen till det bästa.
Nu sitter jag hemma i soffan med tom blick. Mamma har gått hem, Chloe har somnat, Manuel tittar på tv och jag…somnar nog snart. En promenad med Kitty. Runt kvarteret. Sen sova.
Vissa dagar blir inte som man tänkt sig. Dom blir ibland härligare och ibland lite mer kaosartade.
Du är så otroligt vacker!