Jag är i Stockholm nu. Själv.
Jag ska sova utan Chloe. Det är en väldigt konstig mening för mig att både säga och skriva. Jag har sedan den 5:e april 2015 inte sovit utan henne en enda gång. Jag har som mest varit ifrån henne i 8 timmar en gång…då flög jag till Stockholm över dagen på jobb.
Ok, jag erkänner, jag har gråtit. Två gånger. En gång idag hemma och en gång i bilen till flygplatsen. Jag vet. Det är lite galet…Hon har det ju strålande med M, det är inte det, det är bara jag som är mammalarvig.
Men det är väl bra att träna lite inför förlossningen, min plan att vara hemma efter 6 timmar kanske inte går igenom, haha.
Men nu ska jag försöka njuta av den här kvällen, jag har checkat in på hotell och ska sova i en kingsize deluxe säng…kanske ändå blir lite härligt.
Imorgon är jag vikarie för Laila Bagge på RIX Morronzoo. Kan ni inte lyssna lite! Jag kommer köra mycket behind the scenes på Instagram Stories så häng med där:).
P & K Claudia / en mamma som längtar redan
★
Det här fick mig också att börja gråta 🙂 skönt att det gick bra ändå! Kram
Förstår dig! Sen blir man ju de flesta lite extra blödiga när de är gravida. 😉
Vår dotter är 20 månader. När hon var 16,5 månader föddes lillebror. Det är enda gången jag varit ifrån henne på natten. Då fick hon sova hemma hos oss med mormor med blev nattad av sambon som kunde lämna förlossningen några timmar efter att lillebror föddes. Har svårt att se när en natt utan henne kommer ske nästa gång, och varför skulle det behöva ske egentligen? 🙂
Lycka till i Stockholm!
Jag vet!
Nej, det finns ju inte så många anledningar att vara borta, trodde att min första också skulle vara vid förlossningen men så kom det här jobbet upp:).
Kram!
Ja visst är det tungt för mamma-hjärtat första gången man sover utan sin skatt! Eller, med handen på hjärtat, det är inte bara första gången utan typ alla gånger man sover utan sitt barn 😉 ❤️
Första gången jag sov utan Selma var hon ett litet spädbarn och jag hamnade på akut operation. Jag kan lova att jag hade panik, dels för att lämna mitt lilla fina barn (som för övrigt aldrig hade ätit från flaskan utan enbart ammat) och dels för att jag var livrädd och förskräckt eftersom jag aldrig hann fatta vad som hände. Två timmar efter att jag kom in på akuten rullades jag in på operationssalen. Det var tamigtusan ett av de värsta ögonblicken i mitt liv och tyvärr har det ju blivit en hel del liknande situationer efter den där första operationen.
Vi klarade oss dock igenom den där första prövningen trots att det kändes förjävligt just där och då. Kram ❤️❤️
Oj, ja, det förstår jag att det var hemskt! Vilken chock på flera håll…
Min situation är ju superlugn, bara jag som är lite…bebiskär och bunden…?
Ja men det är inget fel med det.. Jag får fortfarande lite separationsångest om Selma (som snart är fem) ska sova hos mormor/morfar, farmor/farfar en natt. Det hör nog till tror jag, haha 😉