Claudia Galli Concha

Eller nej. Jag ändrar den meningen. 

Nu är den här. Första veckan som jag kommer att kunna kalla mig 40. 40 ÅR!

Jag har faktiskt inte hunnit reflektera över det så mycket men igår när vi hade varit på bio så påminde Manuel mig, han började retas med att det skulle ske en massa överraskningar, och jag är ju inte typen som gillar överraskningar så jag fick smått panik, precis som han ville, haha.

Men sen när barnen hade gått och lagt sig så satt jag och skrev lite och tänkte på det faktum att jag faktiskt fyller 40 år.

Hur skulle allt vara när man var 40? Hur hade jag tänkt mig? Hur skulle livet vara?

Inte såhär iallafall.

Det går ju såklart aldrig att förutspå sin framtid och det går aldrig att säga att man ska vara någonstans i livet varken mentalt eller rent fysiskt för allt möjligt ju hända på vägen men om jag försöker kliva in i Claudia 20 år och hur hon tänkte så är nog den övergripande känslan att jag trodde att jag skulle vara ”klar”. Klar i det avseendet att man skulle känna sig framme och nöjd på något sätt. Jag skulle bo där jag skulle bo, jobb och sånt skulle vara ordnat, jag skulle ha en arbetsplats, en bra bil och ett hus där familjen samlades på kvällarna efter jobb och förskola.

Hur blev det?

Jag är långt ifrån färdig. Långt ifrån färdig ens med tanken. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, men det är ingenting negativt med det, det är väldigt frigörande för mig. Ingenting är utstakat, inget är bestämt.

På familjesidan känner jag att jag är på en bra plats. Jag har min fina familj, med en man som jag är väldigt lycklig med (tack för alla äventyr vi gör M) och mina barn….kärleken till dom är ju något utöver det jag någonsin trodde var möjligt.

Vi har inte en plats som vi bor på…vi har tre. Även om det ligger i planerna att ta bort en av platserna så har vi just nu tre hem. Lite kaos. men härligt. Vi har valt att ha det så.

Och jobbet. Jag trodde absolut att man skulle veta vad man ville bli när man blir stor…haha. Det vet jag fortfarande inte. Det jag vet idag är att jag prioriterar min tid med barnen, dom är det viktigaste för mig, men jag vet också att jag älskar alla delar i mitt yrke. Mitt skådespeleri kommer jag att fokusera på mer och mer ju äldre barnen blir. Jag vill absolut fortsätta med det, men inte bara. Jag älskar att driva fram Pocci Pocci och se hur det växer för varje dag. Jag älskar bloggen och hur den har utvecklats och blivit ett jobb som innefattar så otroligt mycket mer än att skriva om vad man äter till frukost eller vad man har shoppat. Att driva en blogg med allt vad det innebär är ju mer som att driva ett magasin. Ett magasin som innehåller allt jag brinner för oavsett om det är reafynd eller orättvisor i världen och det passar mig perfekt.

Så allt som allt så är det ju inte alls som jag hade tänkt mig, inte alls, det är otroligt mycket bättre.

Och det finaste av allt, det känns ingen skillnad att vara (snart) 40 än att vara 30 eller 20…livet handlar ju inte om ålder. Inte alls. Det kan låta klyschigt men man är bara så gammal som man känner sig. Inte en dag äldre.

Jag ser fram emot Claudia 4.0, jag vet att hon kommer att ha ett magiskt liv!

Puss! / C