Claudia Galli Concha

Just precis det här som jag går igenom nu har jag tyvärr gått igenom flera gånger i mitt liv.
Att sörja.
Och nu menar jag inte att sörja någon som har gått bort och lämnat oss, utan sörja en relation som man måste ta farväl till eller förändra för att förutsättningarna för att ha den relationen som man själv hade önskat finns inte där.

Allt eller iallafall mycket i livet handlar om förväntningar, jag har förväntningar på människor i min närhet, på relationer som jag valt att investera i, på människor jag har anförtrott mig åt, människor som jag är nära.

Jag har vissa saker jag tycker är självklara när man är i en nära relation oavsett om man har valt den eller fötts in i den.

För det första; dialog – en nära relation kräver att man pratar med varandra. Man ska aldrig gå in och döma i en situation där man tycker att något är fel, inte med någon som är nära, här måste vi prata, prata, prata, prata. Alla människor lever i olika universum och man kan agera märkligt och annorlunda i situationer, men är du då nära, är det din plikt att föra en dialog istället för att döma.

Lojalitet – du snackar aldrig bakom ryggen på dina nära eller diskuterar deras livsval med andra. Jag vill aldrig behöva känna osäkerhet på om det kommer att pratas om mig när jag lämnar rummet.

Förmågan att be om ursäkt – det här är det viktigaste, stolthet kan vara förödande i relationer. Man vet när det är dags att be om ursäkt. Gör det då. Innan det har gått för lång tid. När något precis har hänt är det inte så svårt att be om ursäkt, låter man det gå tid blir det svårare och svårare men skadan ligger fortfarande där.

Så nu till sorgen…jag har sörjt några människor i mitt liv på det sättet att jag har varit besviken men jobbat med mig och mina tankar på ett sätt som den andra personen inte vet om men som sakta sakta har ändrat mina förväntningar och den här personen blir någon annan i mina ögon, eller får en annan betydelse i mitt liv. Det är väldigt skönt när man är där. Men det är väldigt jobbigt att sörja.

Jag sörjde min pappa.
Min pappa försvann ur mitt liv när jag var 18 och var borta tills jag var 26, eller han var inte borta men han var inte närvarande för mig. Han levde ett annat liv som jag inte hade någon plats i.
Honom sörjde jag, jag sörjde honom och bearbetade honom till jag kände mig klar. På ett skönt sätt.
Han hade svikit mig och jag hade gått igenom alla stadier, ilska, bitterhet, hat, sorg och det var i sorgen som jag kände att jag fick saker gjorda. Nu har vi en bra relation igen men den där sorgeprocessen var otroligt helande för mig efter några riktigt jobbiga år.

För mig var det underbart att förstå (med hjälp av min kloka terapeut) att man kan sörja människor som fortfarande är i livet, utan att på något sätt önska livet ur dom, utan mer för att rädda sig själv.

Jag sörjer just nu, en person som har varit mig närmre än många andra i livet. men det kommer tyvärr inte att vara så längre. Saker har sagts som aldrig går att ta tillbaka. Oförklarliga handlingar.  Men nu vet jag hur jag ska deala med det. Jag påbörjar en sorgeprocess. Och jag vet att det kommer att vara jobbigt men jag vet att jag kommer att komma ut ännu starkare när jag är igenom.

★