Claudia Galli Concha

Jag vet inte varför jag känner ett behov av att skriva det här nu.
Just nu, så pass lång tid efter, långt mer än 10 år senare.

Det har förmodligen att göra med att jag är mamma nu, alla tankar som kommer med det ansvaret, ansvaret att skydda en annan individ med varje centimeter av sitt jag, att jag ibland tänker på mitt förflutna och vad jag har gått igenom och applicerar det på den där lilla varelsen som är min dotter, mitt allt.

Jag kommer inte att utelämna några namn, jag vill inte hänga ut någon, för denna någon är en man med fru och barn och för deras skull vill jag inte göra det, hade det bara varit för honom hade jag struntat i det. Jag är inte rädd eller orolig, är det någon som skulle förstå¨vem det är så får det vara, men som sagt, med respekt för folk omkring honom så kommer jag inte säga vem han är. Men det jag vet är att ni alla vet mycket väl vem han är.
Men sen är det inte heller han som var det enda problemet i det här, han har en sjuk hjärna, men dom runt omkring, med friska hjärnor…det är dom som väcker dom största frågorna i mig.

Det var en produktion där jag var skådespelare, jag skulle få jobba med ett stort gäng riktigt bra människor. Vi hade roligt från första mötet då vi satt ner och pratade om produktionen vi skulle göra och jag var otroligt glad och tacksam att få vara en del, att få tillhöra, tacksam och åter tacksam som man ofta är som skådespelare, det finns få jobb och många begåvade och då är man tacksam…

Jag var den yngsta tjejen i produktionen och jag insåg snabbt att det var intressant för honom, inte så mycket för att det var just jag utan mer för att jag var ung. Han är rätt mycket äldre än mig och förutom att jag beundrade honom för det han har åstadkommit i sin karriär så var jag inte intresserad. Och det var nog det misstaget jag gjorde…att inte vara intresserad. Det var det som gjorde produktionen till ett helvete för mig.

Det började skämtsamt, han var väldigt frispråkig i sitt sätt, berättade gärna om kvinnor…eller förlåt, på tok för unga (för honom) tjejer som han hade gjort det ena med det tredje med, jag har alltid varit ganska frispråkig själv och skämtade med en del, jag är inte den blyga typen och sex har aldrig varit konstigt för mig att varken prata om eller skoja om. Så till en början hade vi ganska roligt…men sen slog det över.
Jag vet inte om det var att han kände sig nobbad eller om jag bara blev en bricka i hans sjuka mindfuck, oavsett så trakasserade han mig sexuellt.

Jag blev hans target i produktionen, och han var Jekyll & Hide, ena dagen ville han ta mig på brösten, eller försökte när han passerade mig, han la handen i soffan om jag skulle sätta mig, nästa dag hälsade han inte överhuvudtaget, frös ut mig totalt, för att den tredje dagen ropa på mig för att jag skulle läsa ett sms han hade fått, som då alltid var från en för honom alldeles för ung tjej som tackade för senast och en hel rad perversa saker dom hade gjort…riktigt perversa, och då är jag inte pryd.
Jag vet inte om han hade skickat dom till sig själv eller om det var på riktigt men var det på riktigt så var det många förvirrade unga tjejer i runt om i Stockholm som hade mycket att tvätta när den här äckliga mannen hade varit på besök.

Jag trodde att jag skulle kunna hantera honom, klassiskt så tänkte jag varje dag att men prata inte med honom bara, men varför skulle jag inte göra det? Det var min arbetsplats också och det som hände var inte ok, det var inte ok av den enda anledningen att jag måtte skit och mår man skit så är det något som är fel.

Jag kontaktade en av dom som ledde produktionen. jag minns att jag skrev ett sms till henne att jag behövde prata om en viktigt sak. Vi bestämde möte på hennes kontor. jag tog mod till mig. jag var ju en liten strunt i den här produktionen jämfört med honom men nu skulle jag komma med en sanning och verklighet som dom skulle behöva deala med, för dom måste ju det….eller?

Jag berättade allt, varenda detalj, alla äckliga saker han ville att jag skulle läsa, alla sjuka saker han gjorde, hur han kunde ta på mig, förnedra mig, hur dom andra kollegorna inte la sig i. Jag grät.
Efter att jag hade berättat allt, vilket även gjorde att jag kände som om jag hade misslyckats på något konstigt sätt, så tittade den här kvinnan på mig, skrattade till och sa – Men du, han skojar. Åh, jag vet han är speciell men han skojar, han gillar ju dig!

Idag hade jag nog rest mig upp, gått ut från kontoret och aldrig mer kommit tillbaka, jag hade väl tagit något ekonomiskt straff för att jag lämnade produktionen men det hade varit värt varenda krona, varenda öre hade det varit värt. Men jag var inte där då mentalt. Jag var inte tillräckligt stark för det.

Jag pratade med kollegor…alla sa plötsligt samma sak…att han är så, han skojar. En av dom var en kvinna, lite äldre än jag, dom hade legat, hon tyckte fortfarande att han var skojig. Eller så var hon rädd för att förlora jobbet. Jag vet inte.

Det var en helvetestid, någon vecka efter mötet med kvinnan på kontoret var det ”mittfest”, en fest man har i mitten av en produktion. Mannen, stjärnan, skulle hålla tal. Han började talet med – Det är en fin kväll ikväll…Claudias bröst ser strålande ut…ja, ibland är hon i en jävla gråzon men ikväll är det bra.
Jag ville kräkas och gå därifrån, jag kände mig så fruktansvärt förnedrad. men alla skrattade…ALLA…kvinnan på kontoret också utan att titta på mig, bara beundrande på mannen som då gjorde mitt liv till en mardröm. Jag har nog aldrig känt mig så ensam. Ett helt bord med folk, ETT HELT BORD, ca 25 personer, bara skrattade, ingen reagerade annorlunda, inte då och inte heller när jag på grund av min konstanta nedstämdhet på jobbet berättade läget för några av dom så var det någon som ville hjälpa mig. Men ingen vågade väl…alla var väl lite för tacksamma för sitt eget jobb och rädda för att rubba sin egen position för att någon annan vad då?…Blev lite skojad med?

Jag behövde hjälp då, idag är jag äldre, modigare och situationen hade aldrig sett ut som då, det hade aldrig gått så långt, idag hade han inte kommit åt mig. Men då gjorde han det. Och jag var helt ensam.

Ingen hjälpte mig att säga ifrån, ingen stärkte mig i att säga upp mig och bara gå.
Jag var lycklig när det var slutfest. Det var slut. På helvetet. Han hade hittat någon ung praktikant att hångla med och lämnade mig ifred, hans fru var även på samma slutfest…jag fick aldrig ihop det där.

Jag har träffat på honom några gånger efter det. Han äcklar mig. Men han kommer inte åt mig.

Men som sagt…varför har jag ett behov att skriva om det här nu?

För mina döttrar; Chloe och Baby C.
Jag kommer alltid att tro på er, jag kommer aldrig tveka eller tvivla, ni är ni, och ni äger era jag och er kropp. Jag kommer alltid att finnas här för er. Ställa upp för er. Lyssna på er. Slåss för er. Och försvara er.
Ni ska aldrig, aldrig hamna i den situationen jag hamnade i, för ni ska vara starka och uppbyggda från början och väl medvetna om vad som är ok och inte, oavsett jobb, person eller situation.
För det finns saker som är så grundläggande rätt och fel och det ska jag lära er redan från nu.

Så, det är jobbigt att rota runt i tankarna och känslorna som den där perioden i mitt liv väcker, det gamla vidriga…men det kanske var mitt fel, det kanske var jag, vad sände jag ut då?

Jag sände inte ut ett skit. Han var en pervers äcklig gubbe och jag blev hans måltavla under en tid. Så enkelt är det tyvärr. Jag sätter punkt här.

// C

★