Claudia Galli Concha

Dom sa att han bara skojade

Jag vet inte varför jag känner ett behov av att skriva det här nu.
Just nu, så pass lång tid efter, långt mer än 10 år senare.

Det har förmodligen att göra med att jag är mamma nu, alla tankar som kommer med det ansvaret, ansvaret att skydda en annan individ med varje centimeter av sitt jag, att jag ibland tänker på mitt förflutna och vad jag har gått igenom och applicerar det på den där lilla varelsen som är min dotter, mitt allt.

Jag kommer inte att utelämna några namn, jag vill inte hänga ut någon, för denna någon är en man med fru och barn och för deras skull vill jag inte göra det, hade det bara varit för honom hade jag struntat i det. Jag är inte rädd eller orolig, är det någon som skulle förstå¨vem det är så får det vara, men som sagt, med respekt för folk omkring honom så kommer jag inte säga vem han är. Men det jag vet är att ni alla vet mycket väl vem han är.
Men sen är det inte heller han som var det enda problemet i det här, han har en sjuk hjärna, men dom runt omkring, med friska hjärnor…det är dom som väcker dom största frågorna i mig.

Det var en produktion där jag var skådespelare, jag skulle få jobba med ett stort gäng riktigt bra människor. Vi hade roligt från första mötet då vi satt ner och pratade om produktionen vi skulle göra och jag var otroligt glad och tacksam att få vara en del, att få tillhöra, tacksam och åter tacksam som man ofta är som skådespelare, det finns få jobb och många begåvade och då är man tacksam…

Jag var den yngsta tjejen i produktionen och jag insåg snabbt att det var intressant för honom, inte så mycket för att det var just jag utan mer för att jag var ung. Han är rätt mycket äldre än mig och förutom att jag beundrade honom för det han har åstadkommit i sin karriär så var jag inte intresserad. Och det var nog det misstaget jag gjorde…att inte vara intresserad. Det var det som gjorde produktionen till ett helvete för mig.

Det började skämtsamt, han var väldigt frispråkig i sitt sätt, berättade gärna om kvinnor…eller förlåt, på tok för unga (för honom) tjejer som han hade gjort det ena med det tredje med, jag har alltid varit ganska frispråkig själv och skämtade med en del, jag är inte den blyga typen och sex har aldrig varit konstigt för mig att varken prata om eller skoja om. Så till en början hade vi ganska roligt…men sen slog det över.
Jag vet inte om det var att han kände sig nobbad eller om jag bara blev en bricka i hans sjuka mindfuck, oavsett så trakasserade han mig sexuellt.

Jag blev hans target i produktionen, och han var Jekyll & Hide, ena dagen ville han ta mig på brösten, eller försökte när han passerade mig, han la handen i soffan om jag skulle sätta mig, nästa dag hälsade han inte överhuvudtaget, frös ut mig totalt, för att den tredje dagen ropa på mig för att jag skulle läsa ett sms han hade fått, som då alltid var från en för honom alldeles för ung tjej som tackade för senast och en hel rad perversa saker dom hade gjort…riktigt perversa, och då är jag inte pryd.
Jag vet inte om han hade skickat dom till sig själv eller om det var på riktigt men var det på riktigt så var det många förvirrade unga tjejer i runt om i Stockholm som hade mycket att tvätta när den här äckliga mannen hade varit på besök.

Jag trodde att jag skulle kunna hantera honom, klassiskt så tänkte jag varje dag att men prata inte med honom bara, men varför skulle jag inte göra det? Det var min arbetsplats också och det som hände var inte ok, det var inte ok av den enda anledningen att jag måtte skit och mår man skit så är det något som är fel.

Jag kontaktade en av dom som ledde produktionen. jag minns att jag skrev ett sms till henne att jag behövde prata om en viktigt sak. Vi bestämde möte på hennes kontor. jag tog mod till mig. jag var ju en liten strunt i den här produktionen jämfört med honom men nu skulle jag komma med en sanning och verklighet som dom skulle behöva deala med, för dom måste ju det….eller?

Jag berättade allt, varenda detalj, alla äckliga saker han ville att jag skulle läsa, alla sjuka saker han gjorde, hur han kunde ta på mig, förnedra mig, hur dom andra kollegorna inte la sig i. Jag grät.
Efter att jag hade berättat allt, vilket även gjorde att jag kände som om jag hade misslyckats på något konstigt sätt, så tittade den här kvinnan på mig, skrattade till och sa – Men du, han skojar. Åh, jag vet han är speciell men han skojar, han gillar ju dig!

Idag hade jag nog rest mig upp, gått ut från kontoret och aldrig mer kommit tillbaka, jag hade väl tagit något ekonomiskt straff för att jag lämnade produktionen men det hade varit värt varenda krona, varenda öre hade det varit värt. Men jag var inte där då mentalt. Jag var inte tillräckligt stark för det.

Jag pratade med kollegor…alla sa plötsligt samma sak…att han är så, han skojar. En av dom var en kvinna, lite äldre än jag, dom hade legat, hon tyckte fortfarande att han var skojig. Eller så var hon rädd för att förlora jobbet. Jag vet inte.

Det var en helvetestid, någon vecka efter mötet med kvinnan på kontoret var det ”mittfest”, en fest man har i mitten av en produktion. Mannen, stjärnan, skulle hålla tal. Han började talet med – Det är en fin kväll ikväll…Claudias bröst ser strålande ut…ja, ibland är hon i en jävla gråzon men ikväll är det bra.
Jag ville kräkas och gå därifrån, jag kände mig så fruktansvärt förnedrad. men alla skrattade…ALLA…kvinnan på kontoret också utan att titta på mig, bara beundrande på mannen som då gjorde mitt liv till en mardröm. Jag har nog aldrig känt mig så ensam. Ett helt bord med folk, ETT HELT BORD, ca 25 personer, bara skrattade, ingen reagerade annorlunda, inte då och inte heller när jag på grund av min konstanta nedstämdhet på jobbet berättade läget för några av dom så var det någon som ville hjälpa mig. Men ingen vågade väl…alla var väl lite för tacksamma för sitt eget jobb och rädda för att rubba sin egen position för att någon annan vad då?…Blev lite skojad med?

Jag behövde hjälp då, idag är jag äldre, modigare och situationen hade aldrig sett ut som då, det hade aldrig gått så långt, idag hade han inte kommit åt mig. Men då gjorde han det. Och jag var helt ensam.

Ingen hjälpte mig att säga ifrån, ingen stärkte mig i att säga upp mig och bara gå.
Jag var lycklig när det var slutfest. Det var slut. På helvetet. Han hade hittat någon ung praktikant att hångla med och lämnade mig ifred, hans fru var även på samma slutfest…jag fick aldrig ihop det där.

Jag har träffat på honom några gånger efter det. Han äcklar mig. Men han kommer inte åt mig.

Men som sagt…varför har jag ett behov att skriva om det här nu?

För mina döttrar; Chloe och Baby C.
Jag kommer alltid att tro på er, jag kommer aldrig tveka eller tvivla, ni är ni, och ni äger era jag och er kropp. Jag kommer alltid att finnas här för er. Ställa upp för er. Lyssna på er. Slåss för er. Och försvara er.
Ni ska aldrig, aldrig hamna i den situationen jag hamnade i, för ni ska vara starka och uppbyggda från början och väl medvetna om vad som är ok och inte, oavsett jobb, person eller situation.
För det finns saker som är så grundläggande rätt och fel och det ska jag lära er redan från nu.

Så, det är jobbigt att rota runt i tankarna och känslorna som den där perioden i mitt liv väcker, det gamla vidriga…men det kanske var mitt fel, det kanske var jag, vad sände jag ut då?

Jag sände inte ut ett skit. Han var en pervers äcklig gubbe och jag blev hans måltavla under en tid. Så enkelt är det tyvärr. Jag sätter punkt här.

// Cimg_3495.jpg

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Carro

    Fy fan, rent ut sagt. Jag brukar inte använda ordet hat, men jag hatar sådana män! Världen vore bra mycket bättre plats utan dem.
    Trist att du blev utsatt, jag har också blivit det i en liknande situation (ej av kändis, förstås!). Det jag ändå ser som positivt är att jag lärde mig att aldrig mer ta sån skit. Från någon. Det är ofta med den här typen av män som människor som använder härskartekniker. Om man ifrågasätter lugnt men bestämt och ”drar fram” deras beteende i ljuset så kan de tappa ansiktet.
    Känner f ö som du med döttrar, min dotter ska jag lära att ge dem en käftsmäll, verbal eller fysisk i dylika situationer.
    Kram

  2. Karin

    Modigt av dig att berätta. Tycker att du nu när du är starkare bör anmäla honom. Om inte för din egen skull så för alla andra tjejer som han troligtvis har/eller kommer att trakassera sexuellt. Du skyddar inte hans barn genom att inte anmäla,snarare tvärtom. Om han är gränslös så är han det kanske mot sina barn också.

  3. Johanna

    Starkt skrivet! Tyvärr är de ofta den typen av ”friska människor” som säger -så ska de inte få gå till, som tiger och lotsas att dom inte ser som knäcker än mest.

  4. Lovisa

    Du är så stark! Stark som vågar skriva detta! Dela med dig. Det måste vara skönt för dig att fått skriva av dig om detta också! Lätta på en klump inom dig. Kram!

  5. maria

    Hej!
    Vilket kryp till man, men ännu värre alla runt om som höll honom om ryggen o sa att han skojade
    Sånt uppförande är inte skoj, sen kvittar det var, när eller vem
    Jag har en dotterdotter på 4 år, jag lär henne att hon har rätt att bestämma helt över sig o sätta gränser, om hon inte vill krama o pussa en släkting nån dag så ska hon inte heller göra det, all fysisk kontakt ska alltid vara på hennes villkor
    Kramar till dig
    Maria i Skåne

  6. Diana

    omg vad hemskt, vad vidrigt och vilka vidriga människor.
    En stor kram till dig och tack för att du berättar och upplyser andra att ta mod till sig att faktiskt säga ifrån.
    Inget jobb är värt att sälja sig själv för, att offra sig själv. Inget. Och man kan inte säga ”jo det är ju mitt drömjobb” för ett drömjobb kan det väl inte vara när det är med antastande människor och andra idioter som stöttar beteendet. Då är det inte ett drömjobb längre.
    Kämpa på och se vart du är idag, en grym kvinna, stark och framgångsrik. <3

  7. Annika

    Ibland får man svära: Vilket jävla svin! Man blir äldre och mer erfaren – förstår att det var svårt att göra något då. Kram!

  8. Sara B

    Snacka om en rutten historia. Att bli misstrodd är nog det värsta jag vet. Att bli förminskad och skrattad åt, nä fy alltså. Starkt av dig att berätta. Visst hade det varit bättre att bara gå därifrån, men tänk samtidigt så stark du måste varit, redan där, som klarade av att slutföra fastän det kändes skit. Ju fler sådana här historier som folk vågar berätta, desto större blir oddsen att det inte kommer hända igen. Det som kommer upp till ytan syns, och om det då finns en tjej/kvinna där ute som precis går igenom just det här, så kanske det är en sån här historia som får henne att inse att, nä detta är inte okej! Så, bra att du tar det här steget!

  9. Agda

    Så fruktansvärt sånt är.
    Blev själv utsatt för liknande i min ungdom och min mamma svek mig,
    genom att veta men inte göra nåt åt det. Det var nästan värre än det andra.
    Tack för att du tog upp detta.
    Hälsningar Skåne.

  10. helene

    Bra av dig att dela med dig!!!

    Så märkligt… allt man inser som varit så fel… en hand på fel ställe.. någon som tar sig rätten att ta opassande på en annans kropp.. tänker så mycket på det när jag uppfostrar min M. Han äger sin kropp och värdet att respektera andras… Att aldrig kräva pussar och kramar ska ges ut… han får ge om han vill… och så klart om den andra i sin tur vill ta emot 🙂

    Stor kram!

  11. Augusta Andersson

    Usch vilket svin, och att ingen annan reagerade! Jag tycker ingen ska behöva bli utsatt av sånthär från äckliga män. Jag är bara 14 år och det finns fortfarande några i klassen som sagt några olämpliga kommentarer, jag brukar mest komma med något syrligt svar tillbaka men det är fortfarande sorgligt att folk aldrig lär sig!

  12. Patricia

    Åh Claudia..det är så starkt och SÅ viktigt att du tar upp det här. Tack för att du vågar! Jag har varit med om en del – och det är så svart.. Kram

    1. claudiagconcha

      Ja, det är fruktansvärda omständigheter att befinna sig i, men viktigt att prata om för att dels andra kan känna igen sig och för att ingen ska skämmas. Idioterna får bära skammen. Kram!

  13. Emilie B

    Så bra skrivit!! Vi står enade för våra barn i den andan!! Att ge dem den tryggheten o styrkan att lita på sin känsla när något är fel!
    (Väldigt vacker bild på dig!)

  14. Sanna

    Usch vad berörande att läsa. Vilket äckel och vilka fegisar du hade runt dig på jobbet… jag hoppas dem läser detta och skäms. Bra att du kunnat resa dig över dem och över äckelgubben. Hoppas för våra barn att samhället kommit lite längre när det är deras tur att komma ut i arbetslivet.

    1. claudiagconcha

      Det hoppas jag med och det är mycket upp till oss föräldrar att bygga upp deras självkänsla. 💕💘💕💘💕

  15. Sara

    Modigt av dig att skriva detta! Blev helt tårögd. Så utelämnad och så förnedrande att få utstå.
    Kan det vara så att någons ”status” inom yrket (vilket det än är) ibland gör att människor inte vågar sätta stopp?
    Starkt av dig att säga ifrån men fruktansvärt att ej få gehör!
    Tror att denna texten hjälper många som gått igenom något liknande. Även om det inte gör de hela ogjort så är det en tröst att inte vara ensam om att ha utsatts.
    Kram på dig!

    1. claudiagconcha

      Tack Sara! Det är precis därför jag ville skriva det här, för att stärka andra i samma situation. Stor kram!