Jag vet inte hur det är för er men jag har så lätt till tårar både när det gäller lycka och sorg. Läste en av kvällstidningarna idag och fick en lyckotår i ögat när jag läste om Victoria och Daniels resa och hur dom idag äntligen är den lilla lyckliga familjen som dom drömt om. Jag tycker dom har gjort det fantastiskt bra och modernt även fast det nog inte alltid har varit så lätt. Allra helst Daniel har väl acklimatiserat sig bra. Ja jag blev liksom varm i kropp och själ…… och en glädjetår är ju aldrig fel.
När jag sedan bläddrar vidare i tidningen kommer jag till den storslagna Eurovisions festivalen i Kabul Azerbajdzjan. Här får jag läsa om baksidan på alla fina bilden som kablas ut i TV. Vi kommenterade faktiskt här hemma igår och undrade vad den storslagna arenan har kostat och alla lyxiga skyskrapor som byggts. Det berättas om 45 åriga Gylnara som bor själv i en gammal bostadslänga som inte en finns registrerad. Råttorna biter henne om natten och på vintern är det iskallt. Åh nu gråter jag istället för hur hemskt hon måste ha det. Vad jobbigt det är att tackla alla känslor som man matas med hela tiden, men man kan ju inte heller bara blund och låtsas att det inte finns. Hur tacklar ni allt sådant här?????
