God kväll finisar,
Här har eftermiddagen varit rätt lugn. Plockat och städat lite samt hunnit med lite jobb. Justin är hos grannen och leker en sväng och ska få bada i deras badkar ( vi har nämligen inget ) vilken lycka. Idag har vi varvat lite med barnen, dom leker så bra ihop, fram till 15.30 var dom här och du hos grannen 🙂 härligt när det funkar så fint.
Nu när Elias ska flytta kommer han ju att försvinna lite grann ur Justins liv. Elias går in i en ny fas i livet, på väg in i vuxenlivet och det blir inte så mycket vi kommer se av honom här hemma de tre kommande åren. Har funderat lite på hur det kommer blir för Justin, han har ju inte riktigt förstått att han kommer vara borta så mycket. Ella förstår såklart och jag tror hon tycker det är lite skrämmande. Även om dom åker upp och hälsar på honom kommer han ha mycket träning och matcher så kom kommer nog inte ses så mycket. Hur påverkar det oss egentligen att ha syskon i vår närhet?
Även om vi bara har Ella och Elias var annan vecka så ser jag dom som hans syskon, vi pratar aldrig halvsyskon utan bara syskon rätt och slätt. Men eftersom ålderskillnaden är så stor mellan dom och Justin så kommer det ju bli många år som han kommer bo hemma utan syskon. Mattias har 2 syskon och en massa kusiner. Jag har inga syskon och inte en enda kusin…..Jag har aldrig känt mig ensam och tycker inte att jag har blivit mer bortskämd än någon annan. Jag växte ju dessutom upp utan min mamma från att jag var 11 så jag är van vid en mycket lite familj. Livet har ju liksom rullat på och jag har aldrig saknat ett syskon under min uppväxt. Inte förrän i vuxen ålder kan jag känna mig avundsjuk på alla som har syskon, någon som står en sådär nära och vet allt om en, någon som man vet finns där i vått och torrt och framförallt någon som finns när ens föräldrar blir äldre och man vill kunna räcka till även för dom. Det skrämmer mig rätt mycket….nu har jag turen att min pappa och hans fru samt min morbror som är min närmaste familj är friska och krya. MEN dom bor alla i Borås och jag bävar för den dagen dom kommer behöva mig….hur gör man då? jag förstår att jag såklart inte är ensam i denna situation. Men hur räcker man till, hur gör man. Om min pappa blir själv kommer han då vilja flytta till Stockholm? skulle han trivas med det ? lämna all trygghet? om inte hur ofta skulle jag räcka till att åka hem och besöka honom ? och det samma gäller min morbror som inte har någon mer familj än mig. Ja ni hör det är mycket som snurrar i lilla huvudet idag. Är det någon där ute som har någon erfarenhet så mottages reflektioner tacksamt.
Så även om Justin inte har jämnårig syskon så vet jag att Ella och Elias alltid kommer finnas där för honom i framtiden och dela allt med när Mattias och jag blir gamla.
Vet inte hur ni andra som inte har syskon känner? men jag saknar det iallafall jätte mycket!!!!!!
