Annika Duckmark

Hej på er,

När huset nu är sålt och nya ägarna har tillträtt sedan ett tag kikar jag i backspegeln på de senaste 7 månaderna och inser vilken jäkla resa jag har gjort.  Ja alla ni som har separerat eller har gått igenom någon annan form av kris vet nog säkert vad jag pratar om. När man liksom känner att man är påväg ut på andra sidan, när man börjar se ljuset i tunneln igen.

Man tar ett beslut ( i detta fall att separera ) och helt plötsligt känns livet helt nattsvart, jag kunde knappt andas, inte fatta hur jag skulle kunna leva utan J var annan vecka, ville inte lämna huset och en massa andra saker…..

Men för någon vecka sedan träffade jag journalisten Lasse Anrell ( vi var för övrig i samma lag på Fångarna på Fortet på 90-talet ) Han berättade hur han följt min separation på bloggen och var stolt över hur vi ( Mattias och jag ) hanterat det hela på ett vuxet sätt. Jag blev så himla glad, för det har vi faktiskt gjort MEN jag vill understryka att det har varit hårt arbete. Vi har båda jobbat med våra egna fel och brister och framförallt insett att vi båda har fel och brister. Jäklar vad det har tagit emot ibland att krypa till korset, att be om ursäkt, att inte slänga ur sig det första man kommer på när man blir besviken utan tänka ett varv till. Så himla nyttig att granska sig själv ibland, att få hjälp med det är verkligen en investering i sitt egna liv inte bara för kommande kärleksrelationer utan för alla sorts relationer man har i livet.

Så jag är riktigt stolt över resan jag gjort med mig själv och hur vi har landat i allt som två vuxna med ett och samma mål, att samarbeta så gott vi bara kan för att Justin ska må bra. Personligen så har jag stundtals vänt ut och in på mig själv, kastat mig ut för olika stup, utmanat mig själv.
Att inse sina egna fel och brist kan faktiskt vara en av de knepigaste sakerna man tar sig för i livet. Men våga snälla ni, det finns bara saker att vinna och inget att förlora.

Va rädda om er <3