Hej på er,
Jag är inne i en period av ofattbar trötthet…. spelar ingen roll hur mycket jag sover eller tar det lugnt, kroppen är bara helt slut och jag känner mig helt urlakad. Men det är kanske inte så konstigt och det är kanske helt ok att känna såhär.
Sedan den där dagen i september då vi tog beslutet att separera. Att bryta upp tryggheten av att vara en kärnfamilj att alltid ha sitt barn vid sin sida att alltid ha en annan vuxen att bolla alla beslut med, ja sedan den dagen har jag bara tuffat på. I början var jag oändligt ledsen över vårt misslyckande, kunde knappt andas vid tanken av att vara utan Justin om än för en dag, ledsen över att lämna huset som vi lagt ner så mycket jobb och kärlek på.
När jag väl förlikat mig med fakta blir jag en ”doer” och då är det inget som kan stoppa mig, inte ens förnuftet av att kanske sakta ner lite….. raskt fixade jag ett nytt boende, satte igång att rensa i huset och packa…. styla huset och sälja det. Ja det blev som en form av terapi att komma vidare, lyfta blicken inse fakta och försöka skapa ett nytt liv för J och mig.
Under julen varvade jag ner lite men sedan i januari var det dags för flytt för min del…… kånka, bära, måla, fixa ( lider av kan själv syndromet ) och inser nu att det varit VÄLDIGT mycket den senaste tiden. Nu drar det ihop sig till att huset ska tömmas helt, allt ska bort och jag kan snart längre inte åka dit och sätt nyckeln i låset….börjar nästan gråta av tanken när jag ska stänga dörren där för sista gången… kommer kännas tufft, det har varit ett fantastiskt boende, underbara grannar och här har Justin sagt sina första ord och tagit sina första steg. Jag har älskat att hänga i trädgården och möta våren på altanen….nu blir det inte så i år. Ja allt detta gör nog att jag känner mig ofattbart trött, vet inte när jag kände såhär sist ( om jag någonsin gjort det )
Men allt är som sagt var på sluttampen nu, nästa vecka är det skidåkning som gäller och jag ska njuta av att mysa med J och goda vänner, äta, dricka och sova gott 🙂 sen tar jag tag i det sista med huset och efter det börjar vårt nya liv på riktigt ….. tack all ni som stöttar med fina peppande kommentarer och tack alla ni fina vänner som finns där när jag behöver. Ni är bara bäst <3
Grät en skvätt när jag läste ditt inlägg….trots att jag ej separerat…Var så sorligt …Var rädd om dig.
Vi separerade i mars förra året. Å jag känner igen mig i det du beskriver. Jag bara gjorde en massa saker direkt. Efter en vecka var min plan klar, huset låg ute till försäljning. Uppdelningen av barnens boende var klart och ekonomiska fördelningar diskuterade. Då kändes det så rätt. I höst har jag varit en gång i veckan hos en beteendevetare å processat allt en gång till. Det var skönt, jag behövde det. Låt dig få tid att processa när görandet är klart. Kram!
Been there, done that, got the t-shirt…. Jag kämpade på i 1,5 år (och är fortfarande inte helt klar). Först beslutet, sen 1000 lägenhetsvisningar, 1000 förlorade budgivningar och 1000 besvikelser. Sen small det till och drygt ett år senare fick jag nycklarna till min lägenhet. Totalrenovering, 1000 beslut gällande det och förseningar, förseningar, förseningar. 2 månader efter renoveringsstart kunde jag börja flytta in. Jaga allt på Blocket, från möbler till barnsaker och åka runt hela Stockholm för att hämta. Köpa det som saknades, skruva ihop möbler. Fixa, fixa, fixa, också ostoppbar och fokuserad.
Nu, äntligen, bor jag här sen två veckor tillbaka. Fortfarande en del att rensa hos exet, men är så förbannat trött på att släpa, bära, kånka. Och själv, alltid själv. Vi har dessutom bott ihop under hela den här tiden. Tufft och påfrestande.
Har också varit vansinnigt trött, fullständigt slut. En dag kom jag inte upp, bara grät och grät. Blev rädd när jag åkte på migrän tre gånger på en vecka. Det har aldrig hänt förut. Var hemma från jobbet i nästan två veckor för att försöka vila och blev en gnutta ny efter det, men fortfarande väldigt trött. Så jag förstår dig, till fullo. Det är tufft att separera, att stå själv med alla beslut och allt fix, att vara en doer. Det är inte konstigt att du är trött.
Kärlek från en nyseparerad med barn till en annan <3
Känner i hjärtat med dig .
Låt din kropp och själ vila .
Njut av er nästa tillsammans // kramar
I hear you sister och förstår dig precis…❤️
Fina Marica, hoppas allt är ok med dig.
Åh vad jag förstår dej Annika!! Har precis (efter ett år sen skilsmässan) fattar hur arg och besviken jag är och fått ur mig detta på min blogg.
Tur vi har barnen! Lille J (Hoppas du kommer ihåg mej från Barnbolaget…)
Kram
Tråkigt att höra att även du haft det tufft Alex och visst kommer jag ihåg dig. Va rädd om dig <3